Tema: Teknikpanik på film ...

Som av en händelse såg jag i dag två gamla klassiker som båda på sätt och vis tar upp industrialiseringen av samhället och dess konsekvenser för människan. En var bra, den andra var tysk.

Den första är Charlie Chaplins "Modern Times" (1936) där Chaplin spelar en fabriksarbetare som får sparken och sedan tvingas hanka sig fram och så småningom även ta hand om en föräldralös flicka som han förälskar sig i. Det är lite skumt (läs: pedofilvarning) att se honom bli kär i någon som spelar en tonåring, men eftersom tjejen som spelar henne var och ser ut som 26 år så får det väl gå an. Historien är väl mest en förevändning för Chaplin att få visa upp sina konster, men det är på det hela taget nog så underhållande. Mindre underhållande är de "sockrigare" ögonblicken då han vill säga publiken någonting viktigt - tack och lov är de inte lika påfrestande här som i, till exempel, "The Great Dictator". Betyget blir en trea.

Där Chaplin tar hjälp av humor för att visa hur den lilla människan (bokstavligen) fastnar i maskineriet när tekniken tar överhanden väljer istället Fritz Lang att dundra på med Sturm und Drang för allt vad tygen håller.

Den dystopiska framtidsskildringen "Metropolis" (1927) vill visa att det behövs en medlare mellan de som styr (tänkarna) och deras undersåtar (arbetarna). Detta görs klart i förtexterna, under filmens gång och i slutscenen, så det är ingen risk att man missar budskapet. Lang hamrar inte in budskapet, han använder en slagborr rätt i den stackars tittarens ögon på ett sätt som blir ofrivilligt komiskt när han fläskar på med all sin religiösa symbolik. Arbetarna bor under jord och rör sig som robotar och är nästan ett med sina maskiner medan eliten förlustar sig i paradisliknande trädgårdar. Saker ställs dock på sin spets när ledarens son Freder blir vansinnigt (bokstavligen) förälskad i arbetarflickan Maria som vill medla fred mellan över- och underklassen. Detta är inte heller mycket till story, särskilt inte som den är utdragen till nära två timmar (från början var den dessutom en halvtimme längre ...).

Mycket av "Metropolis" klassikerrykte kommer från dess fantastiska effekter och bildlösningar, men att bara låta sig förblindas av tekniken var lika fel för 80 år sedan som det är i dag (se: Star Wars 1-3). Efter ett tag inser man att de storslagna scenerierna faktiskt oftast får stå tillbaka för två skådespelare som grimaserar och gestikulerar åt varandra i ett kalt rum. Jag förstår att man måste räkna med ett visst mått av överspel i en stumfilm, men i "Metropolis" har man lyckats vaska fram den uslaste och mest värdelösa hjälte/skådespelare som jag någonsin har skådat. Gustav Fröhlich får sina motspelare att verka normala när han hoppar omkring eller rycker i hela kroppen samtidigt som han försöker förmedla något som ska likna mänskligt beteende. Han kan inte ens ligga medvetslös i en säng utan att se ut som han har drabbats av svåra konvulsioner, och han verkar betydligt mer intresserad av sina manliga motspelare än den som ska föreställa hans drömkvinna. Det går visserligen att skratta åt honom, men det räcker inte för att rädda filmen från bottenbetyget noll.

Gustav Fröhlich - ridbyxebärande modelejon, playboy och hjälte i Fritz Langs pekoral.