Kill Bill - a.k.a. wtf is this shit ...
"Kill Bill: Vol. 1" (0)
"Kill Bill: Vol. 2" (1): Ett bra exempel på vad som kan hända när en regissör får fria händer och ingen törs säga: "Öh, har du verkligen tänkt igenom det här ordentligt?" Ibland tycks regissörer drabbas av hybris över tidigare framgångar och vill göra något gammalt drömprojekt och verkligen hamra ut de där häftiga grejerna som snurrar runt i fantasin. Tyvärr innebär inte det alltid samma sak som att det faktiskt blir intressant för resten av världens invånare, till exempel: Toys, Matrix Reloaded + Revolutions, King Kong och till viss del Superman.
Att se Kill Bill känns mest som att vara med i en av Tarantinos våta drömmar. Han vill hylla (eller kopiera) alla gamla risiga kampsports- och västernfilmer från 70-talet som han sett och avgudar. Det innebär mängder av små grejer som bara är där för att visa vilken koll han har: avdankade gamla stjärnor, avsiktligt kassa effekter och favoritmusik. Problemet med att kopiera dålig film är att resultatet gärna blir lika illa. När man dessutom vill få med något från åtminstone hälften av alla filmer som någonsin gjorts blir det en minst sagt splittrad film. Det känns svårt att riktigt bry sig om Uma's unge när man nyss sett en kille i taskig peruk och lösskägg balansera på ett svärd.
Tarantino blandar stilar och hoppar fram och tillbaka i handlingen på ett sätt som gör det hart när omöjligt att behålla intresset. När filmen också är uppdelad i två blir det ännu värre. Den första är nästintill en stumfilm som bara går ut på att folk ska få posera så "häftigt" som möjligt innan de slaktar någon. Handlingen är så skrattretande banal att man undrar hur manuset kunde godkännas över huvud taget. En lönnmördare har ihjäl fem andra lönnmördare (och en bunt andra också) efter att de försökt mörda henne. Eftersom ingen av rollfigurerna ges någon bakgrund (förutom Lucy Liu, så att Quentin fick göra lite tecknad film också) eller något som kan liknas vid en personlighet, bryr jag mig inte heller vad som händer med dem. Den andra filmen har i stället desto mer dialog och här får man nästan veta något om människorna som man följt i fyra timmar.
Nästan varenda scen känns för lång, och flera av dem är smärtsamt överflödiga. Är det ingen som vill klippa i filmer längre? Den upphackade filmstrukturen och kronologin gör här (liksom i 21 Grams) mer skada än nytta. Volym 1 är ett rejält magplask som vältrar sig i blod och ... tja, det var nog allt. Tvåan får en etta tack vare att den faktiskt liknar en riktig film, samt några scener med David Carradine (riktigt duktig) mot slutet. Överlag är skådespeleriet tämligen taffligt, vilket inte är så konstigt med tanke på vad de måste säga och göra, och Michael Madsen verkar knappt vara närvarande.
"Kill Bill: Vol. 2" (1): Ett bra exempel på vad som kan hända när en regissör får fria händer och ingen törs säga: "Öh, har du verkligen tänkt igenom det här ordentligt?" Ibland tycks regissörer drabbas av hybris över tidigare framgångar och vill göra något gammalt drömprojekt och verkligen hamra ut de där häftiga grejerna som snurrar runt i fantasin. Tyvärr innebär inte det alltid samma sak som att det faktiskt blir intressant för resten av världens invånare, till exempel: Toys, Matrix Reloaded + Revolutions, King Kong och till viss del Superman.
Att se Kill Bill känns mest som att vara med i en av Tarantinos våta drömmar. Han vill hylla (eller kopiera) alla gamla risiga kampsports- och västernfilmer från 70-talet som han sett och avgudar. Det innebär mängder av små grejer som bara är där för att visa vilken koll han har: avdankade gamla stjärnor, avsiktligt kassa effekter och favoritmusik. Problemet med att kopiera dålig film är att resultatet gärna blir lika illa. När man dessutom vill få med något från åtminstone hälften av alla filmer som någonsin gjorts blir det en minst sagt splittrad film. Det känns svårt att riktigt bry sig om Uma's unge när man nyss sett en kille i taskig peruk och lösskägg balansera på ett svärd.
Tarantino blandar stilar och hoppar fram och tillbaka i handlingen på ett sätt som gör det hart när omöjligt att behålla intresset. När filmen också är uppdelad i två blir det ännu värre. Den första är nästintill en stumfilm som bara går ut på att folk ska få posera så "häftigt" som möjligt innan de slaktar någon. Handlingen är så skrattretande banal att man undrar hur manuset kunde godkännas över huvud taget. En lönnmördare har ihjäl fem andra lönnmördare (och en bunt andra också) efter att de försökt mörda henne. Eftersom ingen av rollfigurerna ges någon bakgrund (förutom Lucy Liu, så att Quentin fick göra lite tecknad film också) eller något som kan liknas vid en personlighet, bryr jag mig inte heller vad som händer med dem. Den andra filmen har i stället desto mer dialog och här får man nästan veta något om människorna som man följt i fyra timmar.
Nästan varenda scen känns för lång, och flera av dem är smärtsamt överflödiga. Är det ingen som vill klippa i filmer längre? Den upphackade filmstrukturen och kronologin gör här (liksom i 21 Grams) mer skada än nytta. Volym 1 är ett rejält magplask som vältrar sig i blod och ... tja, det var nog allt. Tvåan får en etta tack vare att den faktiskt liknar en riktig film, samt några scener med David Carradine (riktigt duktig) mot slutet. Överlag är skådespeleriet tämligen taffligt, vilket inte är så konstigt med tanke på vad de måste säga och göra, och Michael Madsen verkar knappt vara närvarande.
posted by Jexxon at 23:26
3 Comments:
Jag fann filmerna underhållande trots att jag i vanliga fall inte är speciellt förtjust i blod och sånt.
Lite roligt att du skriver om de där filmerna just nu. Jag såg en halvtimme av Kill Bill Vol. 2 medan jag tränade. Hade rätt kul.
That Uma sure can handle that Hattori Hanzo blade.
Skicka en kommentar
<< Home