Återkomsten ...

Likt Lazarus är nu Julbordet tillbaka efter en viss tids frånvaro. Naturligtvis innebär detta att det är dags för ännu en laddning undermåliga filmer att avhandlas. Vi börjar med...

Snakes on a Plane (2006): Samuel L. Jackson spelar tuff FBI-agent som tvingas slåss mot en massa farliga ormar ombord på ett flygplan. Filmen är faktiskt löjligare än det låter och känns mest som en fånig komedi. Men för att göra filmen "häftigare" har man (helt uppenbart) lagt till korta scener i efterhand för att göra den mer barnförbjuden. Ologisk skitfilm med urusla ormeffekter och skådespelare. [Betyg: 0]

Hot Fuzz (2007): Gänget som gjorde roliga Shaun of the Dead försöker upprepa succén med en liknande film om snutfilmer. Fast här fungerar det alltför sällan. Simon Pegg spelar tuff London-polis som förflyttas till en idyllisk by på landet eftersom han får sina kollegor att framstå som dåliga i jämförelse. Snart tror han sig dock vara en seriemördare på spåren. Humorn (och särskilt klippningen) funkar inte alls lika bra den här gången. Det finns alltför många biroller som inte fyller någon som helst funktion, och filmen trampar mer ofta än sällan bara vatten. Några kul scener, och Timothy Dalton som superslemmig affärsinnehavare är riktigt bra. I övrigt - gäsp. [Betyg: 2]

Braindead (1992): Zombiefilm av Peter Jackson där en liten stad snart är full av ett gäng icke-döda. Filmen är mer komedi än otäck, men det finns enorma mängder blod, kroppsdelar och annat äckel. Problemet är att den inte är särskilt kul, och när sista halvan bara består av en lång slaktarorgie stängde åtminstone min hjärna av efter ett tag. Kult, men knappast värt att se. [Betyg: 0]

Spider-Man 3 (2007): Spindelmannen är tillbaka och slåss mot ett sandmonster, en hämndsökande kompis, rymdgegga och samma hopplösa tråkromans som plågat de två tidigare filmerna. Jag har inte gillat någon av dessa, men de kändes i alla fall mer som kompetenta hantverk jämfört med den här röran. Handlingen är så packad att det inte finns en chans att kunna ge allt den tid som behövs. Därtill är manuset fullt av kass dialog, logiska luckor och så många otroliga tillfälligheter att det blir löjligt. Dessutom är effekterna faktiskt tillbaka på samma låga nivå som i den första filmen. Det finns EN bra scen i hela filmen, och det räcker knappast för att fylla ut bortåt två och en halv timme. [Betyg: 0]

Shooter (2007): Mark Wahlberg spelar ex-militär prickskytt som blir oskyldigt anklagad för ett mord. Sen jagas det på hejvilt i en löst sammansatt samling scener som ska försöka förmedla någon slags logisk handling. Vilket man misslyckats med. Känns som en B-film med för hög budget. [Betyg: 0]

Fay Grim (2007): Uppföljare till Hal Hartleys Henry Fool (hur många som nu har sett den ...) där Parker Poseys rollfigur från första filmen hamnar mitt i en invecklad spionhistoria. Det är vä meningen att det ska vara något slags intellektuell independent-parodi på spiongenren, men efter ett tag blir det bara jobbigt. På tal om jobbigt: Varenda scen har filmats med kameran på sned. Gissa hur kul det är efter två minuter. [Betyg: 0]

Taps (1981): Hyfsat drama om några kadetter på en militärskola som bestämmer sig för att ockupera den när den hotas av nedläggning och rivning. Bra skådespeleri i en historia som tyvärr är både alltför förutsägbar och lång. Man hade kunnat trimma bort 20-30 minuter utan att det hade skadat. [Betyg: 2]

Vacancy (2007): Rysare (typ) om ett gift par som får problem med bilen och tvingas ta in på ett ödsligt motell. Det visar sig vara en dålig idé - både för dem och tittaren. Filmen innehåller inga överraskningar, med undantag av att man hela tiden häpnas av hur samtliga rollfigurer hela tiden tar korkade beslut. Klyschor och enorma logiska luckor i vad som mest känns som en lågbudgetblandning av Psycho och Breakdown. Puckad. [Betyg: 0]

Next (2007): Den här recensionen är lite längre och avslöjar hela filmen, vilket inte gör något eftersom den är så fruktansvärt genomkass att man inte behöver utsätta sig för den i onödan.

Thriller (som var nästan lika dålig när den hette Paycheck och kom ut för några år sedan) med Nicholas Cage (i en ny fasansfull peruk) som en man som kan se två minuter in i sin egen framtid. Utom när det gäller Jessica Biels rollfigur som det verkar vara ödesbestämt att han ska bli tillsammans med (man bryr sig inte om att förklara detta närmare). Eller när manuset helt plötsligt bestämmer sig för att reglerna från början av filmen inte gäller längre, vilket sker allt som oftast. Hur som helst vill FBI ha hjälp av Cage för att lokalisera en atombomb som ett gäng terrorister (och det är allt man får veta om dem) ska spränga i Los Angeles. Cage vill dock inte hjälpa till, utan är bara intresserad av att använda sin förmåga till att få Biel i säng. Helt allvarligt. Sedan jagas han av både FBI (som jagar Cage i stället för att jaga terroristerna) och terroristerna (som i stället för att spränga bomben försöker ta kål på Cage innan han hindrar dem från att spränga bomben).

Det går aldrig att begripa precis hur Cages förmåga egentligen fungerar, vilket gör att man i stället får se en hel radda scener som egentligen inte har hänt på riktigt. Det innebär också att Cage är oövervinnerlig eftersom han kan undvika slag, kulor och löjeväckande uselt animerade trästockar. Jättespännande. Logiken lyser med sin frånvaro, och man kan därför (o)roa sig med hur Biel kan bli blixtförälskad i den dubbelt så gamle (men hårt sminkade, hockeyfrillabärande) Vegas-magikern Cage inom loppet av ett dygn.

Slutet är också någonting i hästväg: Efter att ha plågat publiken med den här kalkonen i 90 minuter bestämmer man sig för att köra en Dallas. Det vill säga att den sista halvtimmen bara var en framtidsvision om vad som skulle kunde hända. Sen rullar man eftertexterna. Tack för det icke-slutet. Jag blir förvånad om någon film kan konkurrera med Next om titeln som årets sämsta film. [Betyg: 0]