Världen behöver mer Julbordet ...

Enchanted (2007): Disneykomedi om en tecknad flicka/kvinna som förflyttas till den verkliga världen, där sång och talande djur inte hör till vardagen. Till en början är det faktiskt ganska kul när filmen driver en del med gamla Disneyklyschor, men eftersom det är en Disneyfilm så blir det ändå till slut inte mer än en väldigt klassisk historia om hur hjältinnan finner sin sanna kärlek och besegrar ondskan. Det hade behövts mer sting (och mindre Timothy Spall) i berättandet för att göra det mer sevärt. Handlingen är inte oförutsägbar, om man säger så. En halvhyfsad bagatell. Positivt: Amy Adams och James Marsden är kul. Negativt: Patrick Dempsey är fruktansvärt intetsägande. [Betyg: 2]

El Orfanato (2007): Spansk dramarysare om mystiska händelser som drabbar en familj (mest mamman) som flyttat in i ett gammalt barnhem där hon bodde som barn. Filmen är producerad av bland andra Guillermo del Toro, vilket märks i tonen som inte är helt olik flera av hans filmer. Tyvärr är filmen även lik en hel drös andra filmer som, till exempel, The Others, Poltergeist, El Espinazo del diablo, The Changeling och The Ring – för att nämna några. Det mesta av vikt signaleras tämligen övertydligt, och har man sett några sådana här filmer så bör man bokstavligen ha det mesta av handlingen klar för sig efter ungefär en kvart. Visst är det ganska spännande emellanåt, men det känns som att man slarvar bort en hel del potential och har med en massa onödiga logiska luckor i stället. Slutet är dock, delvis, bättre än resten av filmen. Positivt: Miljön och stämningen. Negativt: Alldeles för få egna idéer. [Betyg: 2]

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale (2007): Uwe Bolls dyraste film ger publiken en inblick i hur The Lord of the Rings hade kunnat sett ut om allas tyske favoritregissör fått bestämma. Det vill säga, som skit. Liksom allt annat den gode doktorn presterat. Filmen handlar om en bonde (som heter Farmer) som får sin son mördad och fru kidnappad av mörkrets makter – anförda av kungens maktgalne brorson och en ond trollkarl – och beger sig av efter hämnd. Handlingen tar upp ungefär tio minuter av filmen för att lämna resten av tiden åt obefintligt skådespeleri och folk som slåss med svärd ute i skogen. Boll är verkligen helt inkompetent på allt, så det enda man kan glädja sig åt är den ofrivilliga humor som uppstår när ointresserade skådisar försöker få bukt med ”dialogen”. Samtliga skådespelare agerar som de är med i helt olika filmer. Jason Statham är Jason Statham. Ray Liotta tillbringar större delen av filmen iförd skinnrock ensam i en källare. Matthew Lillard är påtänd (hoppas jag, för hans skull). Leelee Sobieski ... vet jag inte riktigt vad hon fyller för funktion. Burt Reynolds bryr sig inte om att ducka för pilar. Och så vidare ... Positivt: Det är en Boll-film, så man behöver aldrig bli besviken när den visar sig vara skit. Negativt: Allt. Verkligen allt. [Betyg: 0]

The Nines (2007): Ehh ... lightvariant av en Lynch-film, kanske? Ryan Reynolds, Melissa McCarthy och Hope Davis spelar flera olika roller i olika episoder av denna mysteriedramakomedi, eller vad man ska kalla det. Pretentiöst, lågbudget och ointressant är det i alla fall. Positivt: Det var åtminstone annorlunda. Negativt: Det kändes som en väldigt intern historia, gjord för de närmast sörjande. [Betyg: 0]

Barton Fink (1991): Bröderna Coens dramakomedi om en pjäsförfattare som i början på 40-talet anlitas av ett filmbolag för att skriva ett filmmanus. Det hela blir sedan en lätt surrealistisk mardrömsskildring av skrivkramp – men en ganska rolig sådan. Filmen ser (förstås) skitsnygg ut och manuset är jättebra, fram till den sista tredjedelen. Helt plötsligt blir filmen mer bisarr än bra och det känns mer eller mindre som en helt annan film. Slutresultatet blir därför ”bara” en bra film i stället för en riktigt bra. Positivt: De lyckas tygla en hel rollbesättning av minst sagt yviga skådespelare och tona ner deras normala överspel på ett fantastiskt sätt. Negativt: Den cred som byggts upp under större delen av filmen raseras nästan helt mot slutet. [Betyg: 3]

The Mist (2007): Filmatisering av en novell av Stephen King om en grupp människor i en amerikansk småstad som fångas i ett snabbköp när en mystisk dimma (och medföljande otäckheter) sveper in över trakten. Med tanke på Frank Darabonts tidigare filmer baserade på Kings böcker, så var ju förhoppningarna goda om ett till lyckat resultat. Men så är inte fallet. Redan efter fem sekunder började jag av någon anledning oroa mig, någonting kändes bara ... fel. Hela filmen känns billig och ogenomtänkt. Skådespeleriet pendlar mellan, i bästa fall, okej (Thomas Jane) och uselt (Marcia Gay Harden), fotot är förvirrat och specialeffekterna inte mer än halvhyfsade. Filmens fokus ligger inte främst på att huvudpersonerna försöker ta reda på vad som hänt, utan snarare på spänningar inom gruppen, vilket kanske skulle ha fungerat om rollfigurerna haft något som helst djup eller vettig motivation. (Jag tar upp dessa problem mer ingående i ”osynlig” text efter recensionen om man inte vill veta för mycket. Alla RSS-läsare får väl strunta i att läsa längre än betyget.) I övrigt är filmen ofta väldigt tråkig, och avbrotten i form av alltför ofta använda klyschor gör ju inte saken så mycket bättre. När filmen var slut tänkte jag först sätta en etta i betyg, men sedan började jag fundera över om det verkligen fanns någonting som jag skulle vilja se igen eller som var i övrigt minnesvärt. Normalt sett hade man kanske haft större överseende med ännu en taskig King-filmatisering, men besvikelsen blir så mycket större med tanke på potentialen hos de inblandade, så jag satte en nolla i stället. En ”stark” nolla, i och för sig, men ett sådant här taffligt hantverk bör inte uppmuntras. Positivt: Det finns en scen mot slutet av filmen som känns helt klockren och på ett par sekunder förmedlar mer känslor än resten av filmens två timmar. Negativt: Tv-produktionskänslan och de idiotiska personporträtten. [Betyg: 0]

SPOILERVARNING!!!

Ett av filmens problem är hur monstren framställs – dels kvalitetsmässigt i effektarbetet, men dessutom i hur de faktiskt ser ut. Varelser från en annan dimension behöver givetvis inte se ut som de slemmiga monster man vant sig vid att se på film, men varför ser de ut som tagna ur en Tim Burton-film eller något som rymt från Jim Hensons dockverkstad? Det enda undantaget är den sista varelsen som man ser – som typiskt nog är ganska dold i dimman.

Andre Braugher introduceras som en potentiell meningsmotståndare och antagonist till Janes hjälte, innan han plötsligt tar med sig resten av alla svarta skådespelare och bara promenerar iväg ut i dimman för att aldrig synas till igen. I stället får man dras med Gay Hardens religiösa domedagsprofet, en roll som kanske skulle ha fungerat om hon inte redan från början framställs som en helpsykopat toka som aldrig i helvete skulle kunna få med sig 30 ”vanliga” personer (som uppenbarligen vet att hon är knäpp) i en egen liten mordisk sekt på två dagar.

Slutet är onekligen ganska ”starkt” och emotionellt, men problemet är att det liksom kommer ur intet och går tvärt emot allt som rollfigurerna visat upp dittills. I flera dagar har de kämpat mot monster för att hålla sig vid liv, äntligen lyckas de fly från snabbköpet men upptäcker att dimman tycks ha spridit sig längre än befarat. Jag kan förstå att läget inte direkt är jättelovande, men jag köper inte att samtliga helt plötsligt ger upp när bensinen tar slut efter någon timme. Ta en ny bil och fortsätta leta efter överlevande eller ett ställe att gömma sig på? Nejdå, vi skjuter oss i skallen i stället. Allt detta bara för att Darabont ska få till ett laddat slut med en billig ”ironisk” vändning under filmens sista sekunder.