Julbordet just wanna have fun ...

Into the Wild (2007): Dramabiografi om en amerikansk yngling som gav bort alla sina egendomar och övergav sin familj för att söka meningen med livet i det vilda. I det stora hela en välgord och välspelad road movie, men jag kan helt enkelt inte sympatisera med huvudpersonen som känns mer naiv och självgod än hjältemodig. Filmen blir väldigt tjatig, då mönstret med huvudpersonens möten med ”skönt folk” som diskuterar hur livet bör levas innan han beger sig vidare upprepas alltför många gånger. Positivt: Tja, välgjord film, helt enkelt. Negativt: Alldeles för lång. Känns för okritisk mot huvudpersonens handlingar. [Betyg: 2]

AVPR: Aliens vs Predator – Requiem (2007): Stenkorkad titel på en lika korkad film där ett gäng aliens löper amok i en amerikansk småstad medan en predator jagar dem (och människor (om man nu kan kalla dessa vandrande klyschor för det) som råkar komma i vägen). Billigt, illa filmat skräp som försöker dölja detta faktum med obefintlig belysning och vansinnig klippning. Blodigt, men vem bryr sig? Positivt: Omöjligt att bli besviken med tanke på förväntningarna. Negativt: Att man inte ens försökt göra någonting bra med manuset. [Betyg: 0]

Michael Clayton (2007): Dramathriller med George Clooney som ”fixare” på en advokatbyrå som sköter försvaret åt jordbruksföretag som råkat ut för en masstämning. Problem uppstår när den huvudansvarige advokaten blir lite knasig. Lågmäld historia som kanske inte har världens mest originella handling, men utförandet och skådespeleriet är alldeles utmärkt. En av få filmer jag sett på sistone där jag aldrig funderade över hur lång tid det var kvar av den. Överraskande bra. Positivt: Atmosfären, musiken och inte alltför många ”enkla lösningar”. Negativt: Lite hastig upplösning, möjligen. [Betyg: 4]

In the Valley of Elah (2007): Drama om en gammal militärveteran (Tommy Lee Jones) som undersöker sin sons försvinnande efter att han (sonen, alltså) nyss kommit hem från Irak. En hyfsat intressant idé som kanske kunnat blivit något om inte klåparen Paul Haggis (Crash) stått för manus och regi. Allvarligt talat, jag tror inte att den mannen är kapabel att producera någonting som inte är överdrivet, förutsägbart och övertydligt. Jones rollfigur är ganska intressant utformad, men manuset förmår aldrig att göra något vettigt med filmen. Ännu en av alla Irak-relaterade filmer som bara blir meningslösa gäspningar. Positivt: Tommy Lee Jones är det enda sevärda, men han verkar också gå på tomgång emellanåt. Negativt: Filmskaparna vågar inte riskera att tittaren ska få tänka själv ens en sekund. [Betyg: 1]

I’m Not There (2007): Musikdramabiografi om Bob Dylans liv och karriär. Ingen rakt berättad historia, utan i stället skildras sex Dylan-perioder med sex olika skådespelare (fast ingen heter Bob Dylan) i olika tidsepoker. Själv har jag aldrig orkat bry mig tillräckligt för att sätta mig in i vad som gör Dylan till ett geni – och följaktligen satt jag mest som ett frågetecken under hela filmen. Ett gravt uttråkat frågetecken. Det är absolut ingen film för någon som inte redan är insatt i Dylans liv och leverne, och därför upplevde jag det bara som en pretentiös, masturbatorisk experimenthyllning till denne avgudade folksångare. Två timmars prat och sjungande som jag över huvud taget inte fattade eller kommer ihåg något av. Förbluffande uselt. Positivt: Bitarna med Cate Blanchett är bäst, men det är som att tycka att det är roligare att bli knivhuggen i det vänstra ögat än i det högra. Negativt: Se bilden nedan. [Betyg: 0]

Richard Gere som Billy the Kid som Bob Dylan som vad-fan-är-det-här?

Away from Her (2006): Kanadensiskt drama om ett äldre par som hamnar i kris när kvinnan drabbas av Alzheimers och måste flytta in på ett hem. Filmen har vunnit flera priser, men jag kan verkligen inte förstå varför. Kanske skulle den funka bättre som en halvtimmes tv-film (för det är vad det känns som), men utdragen till nästan 1 timme och 45 minuter blir den nästintill outhärdlig. Sjukdomsskildringen känns väldigt tillrättalagd och dramatiken uteblir nästan helt. I stället tvingas man se på när Sven Wollters och Erland Josephsons kärleksbarn stirrar på något av sin hustrus två ansiktsuttryck (bedrövad eller förvirrat leende) genom hela filmen. Ämnesvalet gör inte automatiskt en film bra, vilket man tycks ha trott här. Positivt: Man blir glad att man inte har Alzheimers. Negativt: Den är så fruktansvärt platt och tråkig. [Betyg: 0]

Elizabeth: The Golden Age (2007): Efter nio år kommer lite (mycket) oväntat en uppföljare till den förra filmen om drottning Elizbeth I. Den här gången sitter hon vid makten och får problem när de ondskefulla spanjorerna börjar snickra ihop en armada för att anfalla England. Eller, det hade man kunnat hoppas i alla fall. Budgeten är högre i den här filmen (och det syns), men drivet och spänningen från senast är helt bortblåst. De politiska intrigerna är förpassade till början och slutet av filmen, medan lejonparten upptas av ett helt ointressant triangeldrama mellan drottningen, en kammarjungfru och en helt malplacerade Clive Owen som karlakarlig pirat. Kameraarbetet som tidigare förhöjde stämningen är här bara irriterande. Manus och regi saknar helt fokus och det enda positiva är väl att Cate Blanchett verkligen är ett med sin roll. Positivt: Blanchett och Geoffrey Rush (hur lite de nu än råkar vara med). Negativt: Överlag tafatt och oinspirerat. [Betyg: 1]