Några inte så romantiska filmrecensioner ...

Surf's Up (2007): Animerad film om en surfande pingvin som åker från Sydpolen för att vara med i en surftävling mot andra pingviner ... och en (haschrökande, även om det naturligtvis aldrig skulle kunna visas i en barnfilm ... eller så är det bara Jon Heder som låter så hela tiden, men förmodligen inte) tupp. Pingvinerna skulle egentligen kunna bytas ut mot vilka djur som helst, men pingviner var heta när filmen drömdes ihop. Det hela är en ganska harmlös historia som är hyfsat underhållande utan att för den skull bjuda på några som helst överraskningar någonstans. Kameraarbetet (kameran är med mitt i händelsernas centrum) och surfbilderna (fantastiska) lättar i alla fall upp en del. Inte lika välpolerat som till exempel Pixars filmer, men den känns mer lekfull än deras senaste alster. Positivt: Ganska snygg, kul bifigurer (som vanligt). Negativt: Den nästan totala bristen på konflikt eller spänning i filmen. [Betyg: 2]

No End in Sight (2007): Dokumentär om kriget i Irak som fokuserar på vad som gick snett när det inledande anfallskriget var vunnet och återuppbyggandet skulle börja. Det är en väldigt rakt och enkelt berättad film med intervjuer med många av dem som jobbade högt upp och verkligen hade inblick i hur allting havererade. Det går inte att ta miste på frustrationen och bitterheten hos dem när de berättar om en liten grupp människor i presidentens närmaste krets, som inte tycks ha haft en aning om vad de höll på med, skapade detta elände. Oerhört effektiv film som kanske inte kommer med några sensationella avslöjanden men sammanfattar situationen på ett väldigt bra sätt. Positivt: Lättfattlig och informativ. Negativt: Tar nästan bara upp den ena sidans åsikter, men å andra sidan ville ingen av de högst ansvariga (den andra sidan) vara med i filmen ... [Betyg: 4]

The Cooler (2003): Märkligt drama med inslag av mycket svart komedi (och en del övernaturliga inslag?) om en man som jobbar med att ge spelare otur på ett kasino. Turen vänder dock när han blir förälskad i en anställd, till hans chefs förtret. Det är ingen tvivel om att det är en underlig film, och handlingen är väl egentligen underordnad relationerna mellan de tre huvudpersonerna som skildras på ett i mitt tycke ovanligt nyanserat sätt. Det skadar ju inte heller att William H. Macy, Maria Bello och Alec Baldwin är fantastiska. Ingen riktig höjdarfilm, men ett välkommet avbrott i mängden av filmer som verkar vara livrädda för att innehålla något originellt. Positivt: Humorn och att den vågar vara annorlunda... Negativt: ...ibland kanske lite för annorlunda, då den inte alltid hittar rätt ton i allt som händer. [Betyg: 3]

La Môme (2007): Fransk dramabiografi om Edith Piafs liv och (ska det med all önskvärd tydlighet visa sig) elände. För här snackar vi drygt två timmars elände och misär som endast avbryts av Piaf-sjungande. Jag har svårt för biografier eftersom de alla tycks följa samma mönster (ung begåvning upptäcks, når framgång, börjar knarka, dör/skärper till sig). Här börjar dock drickandet redan i väldigt unga år och Piaf skildras under resten av filmen i varierande grader av berusning. Filmen gör det inte lätt för tittaren då den hoppar i kronologin i ungefär varenda scenbyte. Ena stunden är det lilla femåriga Piaf, i nästa klipp ligger hon på sin dödsbädd och sedan får man se henne sjunga någonstans trettio år tidigare. Ett nytänkande som tyvärr bara medför förvirring.

Överlag känns filmen som att manusförfattarna egentligen inte visste någonting om hennes liv utan endast slänger in någon snubbe (som antagligen är känd och har haft någon inverkan på Piafs liv) för att fem minuter senare ha skrivit ut honom ur handlingen igen. Folk kommer och går och det är stört omöjligt att hålla reda på vem som är vem. Budgetbegränsningarna märks också i detaljer som att 50-talets New York bara filmas på natten och utan att visa det förmodligen alldeles för moderna nutida gatulivet, samt en bilkrasch som består av att man ruskat på kameran. Anledningen till att jag såg filmen var att huvudrollsinnehaverskan Marion Cotillard blivit Oscarsnominerad. Och, tja, jag vet inte. Antingen är hon väldigt bra, eller så är hon väldigt dålig. Jag har ingen aning om hur Piaf själv var (och det verkar som sagt inte filmskaparna heller haft), men om hon var som hon framställs här, är det ett under att ingen gjorde slut på denna skräniga, hemska lilla ryckiga varelse. Positivt: Inte mycket, men sminkningen på Cotillard i olika åldrar var bra. Negativt: Filmen säger egentligen inget om Piaf som person, vilket väl är lite illa när man gör en film om just Piaf som person. [Betyg: 0]