Ja, jag spårade ur en aning där ...

The Darjeeling Limited (2007): Dramakomedi om tre bröder som återförenas på en tågresa i Indien för att leta reda på sin mamma efter att de splittrats efter faderns död. Har man sett någon av Wes Andersons tidigare filmer (särskilt The Life Aquatic with Steve Zissou) så vet man vad som väntar. Det är oerhört stiliserat, underliga rollfigurer och stillsam humor. Men det här är fjärde filmen i rad som Anderson berättar en historia om (för)vuxna barn som handskas med en frånvarande far, och nu känns det bara tröttsamt. Visst, det är snyggt och småroligt ibland, men konceptet börjar kännas väldigt internt och uttjatat. Förmodligen mer underhållande om man inte har sett de tidigare filmerna – och om man kan uppskatta den särartade humorn, förstås. Positivt: Owen Wilson var den enda riktiga behållningen för mig. Negativt: Adrien Brody, jag tål honom helt enkelt inte. [Betyg: 1]

2 Days in Paris (2007): Dramakomedi om ett par som tillbringar två dar i kvinnans hemstad Paris, och får reda ut lite problem med förhållandet. Filmen kan väl närmast beskrivas som en blandning av Before Sunset (även om jag inte sett den) och Meet the Parents. Resultatet är hur som helst en väldigt rolig film med en del allvar inslängt. Jättebra skådespeleri av Julie Delpy och Adam Goldberg. Positivt: Delpy inte bara övertygar i huvudrollen, hon har dessutom gjort ett bra jobb med både manus och regi. Negativt: Jag är inte helt förtjust i berättarrösten, men jag förstår varför den är med. [Betyg: 4]

Run, Fat Boy, Run (2007): Det är ingenting att hymla om – det här är en riktig skitfilm. Det är inte bara en sådan där dussinrulle som man slötittar på och önskar att de kunde ha försökt göra någonting sevärt av, den här är så usel att jag blev förbannad. Handlingen om en förlorare som försöker vinna tillbaka sin familj genom att springa ett maraton för att visa att han kan ändra på sig är i bästa fall ooriginell, men sättet som det genomförs på var i mina ögon frapperande uselt.

Till att börja med så är det i stort sett en reklamfilm för Sagan om ringen-prylar och Nike. Filmbolaget New Line, som producerade den här filmen och Sagan om ringen, har sett till att alla barn i filmen älskar Ringen, ser filmen på tv, springer omkring med hoböron och plastsvärd, samt delar en högsta dröm om att se Ringen-musikalen! Smidigt värre. Den andra halvan sponsras av Nike, som av en händelse sponsrar maratonet som utgör en viktig del av handlingen. Därför pratas det vitt och brett om detta ”Nike marathon” samtidigt som folk lägligt placerar sig framför Nike-reklamskyltar, Nike-kläder och allt annat som man lyckats slänga upp en logga på. Det hela är så genomskinligt att jag undrade om det egentligen inte rörde sig om någon sådan där obskyr japansk reklamfilm som västerländska stjärnor gör för dyra pengar och med förhoppningen att ingen ska behöva få reda på det. Simon Pegg (huvudroll här) ser då ut som han skäms, vilket skulle kunna vara förståeligt om det inte var så att han varit med och skrivit manuset.

Spaced och Shaun of the Dead var jättekul, Hot Fuzz svajade betänkligt och utan någon av sina vanliga medarbetare verkar Pegg helt borta. Medförfattare är Michael Ian Black, som också brukar vara underhållande, men tillsammans har de plockat frma något som verkar skrivet på en lunchrast. Det saknas helt finess i berättandet och det som ska vara roligt är tydligen sådant som pungklåda, bögskämt, tokroliga tjocka indier/pakistanier och, för sakens skull, ett malplacerat äckelskämt som bara är äckligt.

Sedan är det alla klyschor. Herregud, alla klyschor ... ”Mannen-som-ska-vinna-tillbaka-sin-familjs-kärlek”-storyn följer precis samma mönster som i liknande verk som Liar, Liar eller Night at the Museum, och man undrar varför man valt detta stendöda ämne som utgångspunkt för en komedi. Titta bara på mammans nya kille: Han är framgångsrik och rik... (något med finanser, hinner jag tänka) ...och arbetar inom finansbranschen. Han jobbar i... (finanser och filmen utspelas i London ... ”The Gherkin”, så klart) ...”The Gherkin” (suck). Naturligtvis så gillar han heller inte barn, vilket får en att undra varför han skulle vilja bli ihop med en kvinna med barn när det logiskt sett borde finnas andra ”lämpligare” kandidater. Men då skulle han ju förstås inte kunna vara filmens hemska skurk. Skurken som dessutom, av ingen som helst anledning annat än att återigen visa vilka hjärtlösa typer dessa framgångsrika människor är, känner sig tvungen att fuska under loppet.

Jag förstår heller inte riktigt poängen med att göra en film som kretsar kring hur den otränade ”hjälten” ska komma i form för att springa ett maraton när själva maratonträningen tar upp ungefär en minut av speltiden. En minut av speltiden i form av ett musikmontage där ”hjälten” tydligen kommer i tillräcklig form för att klara maran (och mötas vid mållinjen av ex-frun (om hon inte övergivits vid altaret) och sonen) på mindre än tre veckor. Visst, det är bara en film, men det är ändå huvudtemat för filmen, och med tanke på hur de löser situationen hade han lika gärna kunnat siktat på att bli astronaut eller president.

Huvudpersonen är alltså en riktig förlorare som övergav sin gravida flickvän när de skulle gifta sig. Under resten av filmen visar han heller inga andra egenskaper än gnällande slöfock. Ändå ska tittaren heja på honom så att frun vill ta tillbaka honom. Dessutom är motivationen för hans träning inte i första hand att han vill ha tillbaka henne, utan snarare att han blir svartsjuk på den nya mannen och vill knäcka honom. Charmigt. Jag skrev en liknande tirad om den snarlika Night at the Museum, och egentligen borde jag väl bara glömma filmen, men den var ett sådant skenheligt destillat av så mycket som jag hatar med film att jag inte kunde låta bli. Positivt: Dylan Moran är nog mest sig själv, men det är ändå den enda ljusglimten. Negativt: Se ovan. [Betyg: 0]

Margot at the Wedding (2007): Drama(komedi) om en kvinna (Nicole Kidman) som tillsammans med sin son hälsar på sin syster (Jennifer Jason Leigh) när hon ska gifta sig, trots att de inte direkt är bästa kompisar. Det är alltså meningen att det ska vara en slags komedi också, men samtliga rollfigurer och händelser är så djupt störda att jag hade svårt att se något roligt med det. det var ett liknande upplägg i regissören Noah Baumbachs förra film, The Squid and the Whale, men här fungerar inte balansen alls. Alla dessa bittra elaka människor som avslöjar hemligheter och grälar med allt och alla gör att man nästan blir mörkrädd. Okej början, men i slutändan är det ingen bra film om man inte gillar terapisamtal. Positivt: Kidman gör sin bästa insats på länge, och man kan nästan tåla Jack Black. Negativt: Alltför kompakt svart, händer inte så mycket vettigt. [Betyg: 1]

Confessions of a Superhero (2007): Lågmäld dokumentär om fyra människor som försöker slå sig fram som skådespelare men försörjer sig på att klä ut sig till superhjältar och ”tigga” på Hollywoods gator. Graden av hur mycket de går in för sina roller varierar minst sagt, och två av dem känns väl inte helt mentalt stabila. Filmen gör inte narr av dem, men det är en ofta ganska sorglig/tragisk historia som berättas. En helt okej film. Positivt: Urvalet och skildringen av huvudpersonerna. Negativt: Inte direkt nyskapande och saknar lite driv. [Betyg: 3]