SSDD ...

Suspiria (1977): Italiensk kultskräckis där en amerikansk tjej åker till Tyskland (tror jag) för att börja på en balettskola där hemskheter snart börjar inträffa. Bildspråket är minst sagt intressant, vilket är tur eftersom det också är det enda som är värt att se. Nästan ingenting händer i filmen som varken är särskilt otäck eller begriplig. [Betyg: 1]

Clerks 2 (2006): Kevin Smith har blivit desperat och återvänder till figurerna från sin debutfilm. Fast nu är det inte roligt längre, utan bara tragiskt. Filmens komiska höjdpunkt kommer efter ungefär trettio sekunder. Skrämmande amatörmässigt. [Betyg: 0]

Assault on Precinct 13 (2005): Nyinspelning av John Carpenters film där en isolerad polisstation utsätts för en attack av ett gäng skurkar (som här är skumma poliser). Filmen tillför inget nytt och det är fascinerande hur erfarna skådespelare lyckas vara antingen genomusla (Maria Bello), ointresserade (Gabriel Byrne) eller båda två (Brian Dennehy). Med tanke på hur löjligt överlägsna bovarna är borde dessutom filmen ha varit över på ungefär fem minuter. [Betyg: 0]

28 Weeks Later (2007): Uppföjare till zombiefilmen (typ) 28 Days Later. Den här gången följer man återbefolkningen av London innan något går snett och smittan bryter ut igen. Några bra scener kan inte rädda filmen från enorma logiska luckor som bara verkar finnas där för att manusförfattarna inte orkat/haft för bråttom att läsa igenom det de skrivit. Kameraarbetet och klippningen gör också sitt bästa för att man inte ska kunna se vad som händer. [Betyg: 1]

Gwoemul (2006): Koreansk monsterfilm (läs: anti-amerikansk propaganda) om ett muterat grodyngel (eller något sånt) som börjar käka upp folk (eller bara kidnappa dem när manuset kräver det). Början är okej, men sedan händer ingenting innan den ologiska upplösningen 90 långa minuter senare. Blandningen av komedi, rysare, drama och politisk satir funkar inte alls. [Betyg: 0]

Music and Lyrics (2007): Romantisk komedi där Hugh Grant spelar en gammal popstjärna som behöver hjälp av Drew Barrymore att skriva en låt. Gissa vad som händer sedan. Grants rollfigur känns som en tamare version av den han spelade i About a Boy, och det är också han som står för den enda underhållningen. Bristen på någon sorts konflikt (eller spänning mellan huvudrollsinnehavarna) gör att filmen bara puttrar på innan den tar slut. Varken särskilt romantiskt eller roligt. [Betyg: 1]

The Good German (2006): Steven Soderberghs taffliga försök att göra någon slags egen (svartvit och filmad med gammal kamera) version av Casablanca med en hopplöst invecklad historia som utspelar sig i Berlin efter andra världskriget. Allt känns billigt och rollfigurerna är totalt ointressanta och/eller osympatiska. Pretentiöst magplask. [Betyg: 0]

Ghosts of Mars (2001): Poliser på Mars ska hämta en fånge i en gruvkoloni, men stöter på vildar som blivit "besatta" av planetens urbefolkning. Filmen är nästan rörande underhållande i sin genuina uselhet: obefintlig budget, kassa skådisar, korkad handling, onödiga tillbakablickar och avsaknad av ett slut. En riktig kalkonklassiker. [Betyg: 0]

The Simpsons Movie (2007): Tragiskt bevis på att familjen Simpson sedan länge tappat allt värde. Jag log exakt en gång under hela filmen, resten av tiden var jag uttråkad och närmast förundrad över att så mycket av den redan bisarra handlingen (Homer förgiftar en sjö med grisbajs så att en ekorre omedelbart muteras, vilket får till följd att regeringen stänger in hela staden i en jättelik glaskupol??? Var detta det bästa de kunde komma på?) bara är taget direkt från saker som redan gjorts i serien. Animeringen är ganska snyggt gjord, men den fyller oftast ingen mer funktion än att visa att det här minsann inte bara är ett vanligt avsnitt av serien. Patetisk ökenfilm med klumpiga politiska undertoner. [Betyg: 0]


Avslutningsvis: En liten bild på hur jag tydligen skulle kunna se ut om jag bodde i Springfield.