Mission accomplished ...

Såja, då hann jag nå min kvot på en film varannan dag under året, kanske hinner jag även med någon bonusfilm eftersom det är några dagar kvar. Hurra.

Basic Instinct 2 (2006): Tragiskt försök att spinna vidare på Basic Instincts framgång. I stort sett samma film när en hiskeligt plastikopererad Sharon Stone förför byxorna av allt och alla i London. Ett och annat ofrivilligt skratt åt den vedervärdiga dialogen och den övertydliga fallossymboliken som är det enda av värde (om man nu kan kalla det för det). [Betyg: 0]

D-War (2007): Koreansk fantasy-action om drakar, demoner och andra monster som utspelar sig i USA med amerikanska skådisar. Handlingen är i stort sett helt obegriplig och bjuder mest på en drös halv-halvkända ansikten som dyker upp några minuter innan specialeffekterna tar över igen. Lånar (läs: stjäl) obekymrat från andra filmer utan att verka ha något eget vettigt att komma med. Effekterna är dock bättre (fast de ser ut som de hör hemma i en helanimerad film) än filmen förtjänar. [Betyg: 0]

The Golden Compass (2007): Misslyckad filmatisering av första delen i Philip Pullmans fantasy-trilogi om parallella världar där en ung flicka tvinas ta sig an barnkidnappare och andra elakingar. Det var begripligt att det inte skulle vara lätt att fånga det som gjorde böckerna så bra, men filmen gör allt väldigt övertydligt och förklarar redan i öppningsscenen sådant som egentligen inte tas upp förrän i senare böcker. Filmen lyckas kännas både för kort och för lång, och även om delar av den är snygg, så är andra det inte. Totalt sett en rejäl besvikelse som verkligen förtjänar omdömet: Läs boken i stället.
[Betyg: 0]

Before the Devil Knows You’re Dead (2007): Avskalat thrillerdrama om två bröder i pengabehov som gör en stöt som inte går som tänkt. Påminner delvis om filmer som A Simple Plan och David Mamets filmer och börjar bra innan den andra halvan tappar både fart och fokus. Bra skådespeleri av Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke, men berättargreppet med att visa scener ur flera personers perspektiv blir onödigt tjatigt och drar ner betyget.
[Betyg: 2]

I Am Legend (2007): Will Smith spelar ensam överlevande i New York efter att ett virus tagit död på större delen av jordens befolkning och förvandlat de flesta som klarade sig till någon slags vampyrliknande varelser. Smith och första halvan av (den snygga) filmen är bra, men sedan invaderas den av datorgenererade skrikande monster som ser ut som skit och ett slut som känns väldigt fegt. Filmen skulle ha definitivt ha tjänat på mer djup i stället för att försöka tilltala den actionsugna publiken. [Betyg: 2]

Gone Baby Gone (2007): Ben Afflecks dramathriller om två privatdetektiver som ger sig in i sökandet efter en försvunnen flicka i Bostons sjaskigare kvarter. Omgivningen och det övergripande temat känns igen från författaren Dennis Lehanes Mystic River, och även om handlingen inte är riktigt lika bra i den här filmen så är regin och skådespeleriet desto bättre. Ganska spännande och en del humor som fungerar oväntat bra. [Betyg: 3]

Death Sentence (2007): Årets andra Death Wish-kopia där det är Kevin Bacons tur att hämnas på ett gäng slödder efter att hans son mördats. Filmen är på alla plan ett hejdundrande magplask – precis allting suger verkligen stenhårt. Det är ett under att manussidorna satt ihop med tanke på alla logiska luckor i det, det är fult och billigt filmat, regin närmast frånvarande och skådespelarna försöker toppa varandra i överspel. Det positiva är att det är hysteriskt roligt att bevittna eländet, och man får sig åtminstone en hel del ordentliga skratt. Grattis. [Betyg: 0]

Crumb (1994): Dokumentär om serietecknaren Robert Crumb och hans minst sagt dysfunktionella familj. Huvudpersonen själv är väldigt öppenhjärtig om även inte särsklit smickrande detaljer av sitt liv, vilket gör filmen otroligt fascinerande. Ett stort plus också till regissören Terry Zwigoff som lyckas göra så att det aldrig blir tråkigt, utan i stället väldigt lätt, att ta till sig de tämligen udda serieteckningarna. [Betyg: 4]

In the Shadow of the Moon (2007): Dokumentär om samtal med de ännu levande av det (fåtal) astronauter som åkt till månen. Det är ingen djupare teknisk genomgång av USAs rymdprogram som filmen bjuder på, utan i stället är det rymdfararnas egna ord om upplevelsen som är centralt i filmen. Fascinerande berättelser och en del otroliga filmsekvenser från uppskjutningar och månpromenader. [Betyg: 4]

Atonement (2007): Drama om ett älskande par (Keira Knightley och James McAvoy) med en del bekymmer som utspelas i England före och under andra världskriget. Det är väl meningen att det här ska vara ett storslaget kärleksepos, men det finns flera saker som gör att filmen inte fungerar. Tonen är så kylig och rollfigurerna så taffligt utvecklade att det förblir obegripligt varför Knightley (ät, människa, ät!) och McAvoy faller för varandra, vilket gör att jag som åskådare inte bryr mig vad som händer med dem. Delar av filmen utspelar sig dessutom med fem års mellanrum och därför byter man efter ett tag ut filmens egentliga huvudperson (och filmens bästa skådespelare) mot en äldre (inte alls lika bra) medan alla andra ser exakt likadana ut som tidigare. Filmen är emellertid rasande snygg, och musik, bilder och ljudeffekter samverkar på ett fantastiskt sätt. Synd bara att det inte fanns något intressant att visa. [Betyg: 1]

Day Zero (2007): Drama om tre vänner i ett nära framtida USA där värnpliktslottningen återinförts och de får besked om att de snart måste åka iväg till kriget. Jag vet inte vad det är med lågbudgetfilmer som vill säga något om Irak-kriget, men de verkar locka fram det sämsta hos manusförfattarna. Klyschor, övertydligheter och regi och skådespel som kändes som en skolpjäs. En illa skriven sådan. Prat, prat, prat om ingenting som inte leder till någonting annat än djup tristess. [Betyg: 0]

No Country for Old Men (2007): Bröderna Coens filmversion av en bok av Cormac McCarthy där en man hittar en massa pengar efter en misslyckad knarkaffär och behåller dem själv. Men det finns fler som vill ha pengarna. Filmen är en blandning av action och drama med en enormt karg och bister stämning, men inte helt utan Coen-brödernas skruvade berättande. Den är också väldigt våldsam och påminner en hel del om Coens debut Blood Simple. Det mesta med filmen är otroligt välgjort, och det är egentligen bara bokens/manusets begränsning som hindrar den från att vara så där riktigt, riktigt bra. Regi, foto, klippning och skådespeleri (med ett undantag) är fantastiskt, och jag var verkligen helt inne i filmen under hela speltiden. Jag kan dock förstå om inte alla uppskattar vissa delar av den, men ju mindre sagt desto bättre. Bästa filmen jag har sett i år. [Betyg: 4]

Sabotage (1936): Tidig Hitchcock-film om skummisar som vill utföra attentat i London. Filmen börjar som en Kalle Blomkvist-historia, men sedan blir den allvarligare i tonen. Tyvärr är rollfigurerna oerhört ointressanta, outvecklade eller både och, vilket gör att det var svårt att intressera sig för dem. Det finns en knapp handfull intressanta saker med filmen, men eftersom inte särskilt mycket händer vet jag inte riktigt varför man ska se den. Tyvärr, Alfred. [Betyg: 0]