More of the same ...

Då var årets första 100 kilometer löpning avklarade. Ser redan fram emot de kommande 500 ...

À l’intérieur (2007): Fransk splatterfilm om en gravid kvinna som blir terroriserad av en annan kvinna i sitt hem. Handlingen är i det närmaste obefintlig och mest ett nödvändigt ont för att få visa upp blod i skrattretande mängder. Börjar rätt intressant, blir snabbt besvärande ologisk för att strax bli helt absurd. Ingen spänning eller finess. Bara blod. I massor. Se illustration nedan på hur hjältinnan ser ut när hemskheterna nyss bara har börjat. Positivt: Den som gillar närbilder på kroppsdelar som genomborras av saker borde gilla den här. Negativt: Osmaklig, kan man väl säga. [Betyg: 0]

"Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som mest uppskuren är."

The Quiet Earth (1985): Nyzeeländskt sci-fi-drama om en man som vaknar upp och märker att han verkar vara den sista människan på jorden. Påminner en hel del om storyn i The Omega Man och I Am Legend, fast utan muterade monster. Inledningen är överraskande bra, både stämningen och iscensättningen av en öde värld fungerar imponerande med tanke på produktionsår och (får man anta) budget. Effekterna känns däremot tämligen dassiga, och personligen var jag mer intresserad av att få veta vad som hänt än att följa huvudpersonens göranden och havanden i andra halvan av filmen. Totalt sett en åtminstone hyfsad film. Positivt: Ambitiös och ganska välgjord. Negativt: Skådespeleriet och en handling som känns lite för flummig för sitt eget bästa. [Betyg: 2]

Taxi to the Dark Side (2007): Oscarsvinnande dokumentär om USA:s syn på tortyr och krigsfångar i Afghanistan och Irak. Filmen har ett specifikt fall som utgångspunkt för berättandet, men den är ganska vittomspännande i övrigt. Inte direkt dålig – och det är fascinerande/skrämmande att se hur makthavarna gör tortyr till en fråga om semantik och definitioner – men det känns ändå som att det saknas något. Inte alls en dålig film, men, exempelvis, No End in Sight var ändå mer effektiv. Positivt: Fångvaktare som varit med och utfört ”tortyr” är med och berättar själva om det, vilket var intressant. Negativt: Filmen är ganska ofokuserad, på gränsen till rörig. [Betyg: 3]

Suspect Zero (2004): Thriller – som inte är en thriller, utan snarare ett taffligt försök till psykologiskt drama – om en FBI-agent på jakt efter en seriemördare som mördar seriemördare. Fast det kanske man inte bör säga eftersom jag inte är säker på om det är meningen att man ska veta det när filmen börjar, men det spelar ingen roll eftersom filmen är skit i alla fall. En intressant idé försvinner snabbt i ett moras av uselt skådespeleri, sju minuter långa montage i stället för någon slags förklaring till vad som pågår, telepati/framtidsvisioner och bland det absolut fulaste foto jag har sett i en spelfilm. Det känns ungefär som ett avsnitt av Millennium, fast oändligt mycket sämre. Positivt: Idealisk film om man råkar vara telefaxfetischist. Negativt: Dumheten. Filmen försöker på allvar sälja idén att tidernas värste seriemördare färdas genom diverse småsamhällen och plockar upp småbarn osedd i en enorm långtradare. [Betyg: 0]

Inte mycket att hänga i julgranen ...

The Eye (2008): Remake av kinesisk Asien-skräckis från 2002. En blind kvinna får tillbaka synen efter att ha genomgått en näthinnetransplantation, tyvärr för henne så börjar hon se spöken och andra konstigheter också. Jag gillar verkligen originalet men den här versionen är i stort sett är karbonkopia med samma scener och kameravinklar ­– fast helt utan känsla, oinspirerade skådisar och med ett beige filter över hela filmen. Naturligtvis ändrar man också slutet ... och har med icke-aktrisen Jessica Alba. Strunta i den här och se Gin gwai i stället. Positivt: Grundhistorien är fortfarande bra. Negativt: Poänglösheten med att göra om en film utan att försöka tillföra något nytt. [Betyg: 0]

Hitman (2007): Filmversion av ett tv-spel om en yrkesmördare som här finner sig själv jagad efter ett uppdrag. Med tanke på att det enda grundkravet på en sådan här filmatisering är att man har med en skallig mördare, med en streckkod intatuerad i bakhuvudet, som tar livet av folk, så är det frapperande hur man lyckas krångla till historien och helt ta bort all eventuell (nu var jag lite snäll) spänning genom att låta filmen utspela sig i en tillbakablick. Det är ett filmiskt grepp som nästan aldrig funkar och bara känns som ett billigt sätt att sparka igång händelserna. Nåja, Hitman är nästan helt obegriplig med enorma luckor i logik och berättande – men den är emellanåt så där dålig att den nästan blir bra. Kassa skådisar, fånig handling men ganska blodiga pang pang-scener för dem som gillar sådant. Positivt: Den ofrivilliga humorn. Negativt: Det är en tv-spelsfilmatisering. [Betyg: 0]

En av skådisarna i Hitman sammanfattar själv filmen.

Jumper (2008): Actionäventyr, som riktar sig till ungdomar, om en kille (obotlige träbocken Hayden Christiansen) som upptäcker att han kan teleportera sig vart han vill. Han lever der goda livet ända tills han får en mystisk organisation med Samuel L. Jackson i spetsen efter sig. Filmen säljs bara på konceptet med hur häftigt det skulle kunna vara med teleportation, så man visar upp den effekten hela jäkla tiden. Jag tappade räkningen efter ett tag, men man snittar säkert mer än en teleportering i minuten, vilket blir enormt tjatigt efter ungefär fem minuter. Samtliga huvudpersoner är (till varierande grad) osympatiska skitstövlar, så det är svårt att bry sig om dem. Logik existerar inte alls, och man måste till slut inse att ingen levande människa verkar lägga märke till att folk försvinner och dyker upp mitt framför ögonen på dem. Det ges inte särskilt många förklaringar till vad som händer, eller för den skull en upplösning, vilket kan bero på att filmbolaget tydligt ville tvinga fram fler filmer i serien. Förhoppningsvis lyckas de inte. Positivt: Jamie Bell är den enda som lyckas väcka något som helst intresse. Negativt: Allt är såååå dumt. Rachel Bilson, som på något sätt lyckas göra ett uselt manus ännu sämre. [Betyg: 0]

Rendition (2007): Ännu en misslyckad film om kriget mot terrorn. Tortyr är dåligt. Politiker är slemma typer (särskilt de från södern). Alla muslimer är inte terrorister ... kanske. Nu besparade jag er två timmars gäspningar. Positivt: Tre Oscar-vinnare och en Oscar-nominerad skådepelare är med. Negativt: Tre Oscar-vinnare och en Oscar-nominerad skådepelare borde inte hoppa på vilket skit som helst bara för att det är politiskt korrekt. [Betyg: 0]

Stranger Than Fiction (2006): Romantisk dramakomedi om en skattmas som plötsligt börjar höra en berättarröst i huvudet som kommenterar hans liv som om han var huvudperson i en bok. Ganska charmig och smårolig film som tyvärr håller på för länge, utan att lyckas komma med någon riktigt vettig upplösning på den annorlunda historien. Bra skådisar, och det är kul att se Will Ferrell utan maniskt skrikande, men filmen hade fått högre betyg om man klippt bort 20–30 minuter. Positivt: Annorlunda idé. Negativt: Man hade nog behövt slipa på idén lite till. [Betyg: 2]

Southland Tales (2006): Richard Kelly följer upp sin (överskattade) succedebut Donnie Darko med ett episkt sci-fi-drama blandat med svart humor och samtidssatir. Eller något sådant. Det är egentligen omöjligt (och ointressant) att försöka beskriva handlingen i det här 140 minuter långa magplasket. Det handlar om efterdyningar till tredje världskriget, övervakningssamhället, presidentval, ny energi i form av ”flytande karma”, jordens undergång, en neo-Marxistisk revolutionsrörelse, en ex-porrstjärna med egen pratshow, en kidnappad filmstjärna, Kristus återuppståndelse, drogberoende/-smugglande krigsveteraner, Christopher Lambert som vapenförsäljare i en glassbil osv, osv. Var tionde minut tycks handlingen ta en ny riktning och allt som hänt före och efter tappar helt mening. Det finns massor med idéer, men den enda som kan begripa någon av dem och hur allt hänger ihop är nog Kelly själv. Och han lyckas definitiv inte förmedla något av det till den som ser filmen. Den är inte rolig, inte spännande och all samhällskritik känns minst tio år för sen. Samtliga skådespelare agerar som om de bara fått några sidor av manuset i handen och sedan fått klara sig själva. Ta till exempel det här lilla dialogstycket så inser man vad de hade att kämpa med/mot:

Dr. Soberin Exx: And what did we do, once we discovered a rift in the fourth dimension? We launched monkeys into it.

Boxer Santaros: Only a human subject could survive that jaunt. The soul of a monkey can’t survive the dimensional threshold.

Dr. Katarina Kuntzler: So we learned. At which point the baron decided that the first human subject to travel through the rift … would be a movie star.

Donnie Darko hade liknande teman med dubbelgångare, tidsresor och andra dimensioner – men även om man inte alltid fattade vad som pågick där, så fanns det ändå en tillräckligt intressant grundhistoria att falla tillbaka på. Det gör det inte här. Positivt: Inget. Negativt: Allt. [Betyg: 0]

Världen behöver mer Julbordet ...

Enchanted (2007): Disneykomedi om en tecknad flicka/kvinna som förflyttas till den verkliga världen, där sång och talande djur inte hör till vardagen. Till en början är det faktiskt ganska kul när filmen driver en del med gamla Disneyklyschor, men eftersom det är en Disneyfilm så blir det ändå till slut inte mer än en väldigt klassisk historia om hur hjältinnan finner sin sanna kärlek och besegrar ondskan. Det hade behövts mer sting (och mindre Timothy Spall) i berättandet för att göra det mer sevärt. Handlingen är inte oförutsägbar, om man säger så. En halvhyfsad bagatell. Positivt: Amy Adams och James Marsden är kul. Negativt: Patrick Dempsey är fruktansvärt intetsägande. [Betyg: 2]

El Orfanato (2007): Spansk dramarysare om mystiska händelser som drabbar en familj (mest mamman) som flyttat in i ett gammalt barnhem där hon bodde som barn. Filmen är producerad av bland andra Guillermo del Toro, vilket märks i tonen som inte är helt olik flera av hans filmer. Tyvärr är filmen även lik en hel drös andra filmer som, till exempel, The Others, Poltergeist, El Espinazo del diablo, The Changeling och The Ring – för att nämna några. Det mesta av vikt signaleras tämligen övertydligt, och har man sett några sådana här filmer så bör man bokstavligen ha det mesta av handlingen klar för sig efter ungefär en kvart. Visst är det ganska spännande emellanåt, men det känns som att man slarvar bort en hel del potential och har med en massa onödiga logiska luckor i stället. Slutet är dock, delvis, bättre än resten av filmen. Positivt: Miljön och stämningen. Negativt: Alldeles för få egna idéer. [Betyg: 2]

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale (2007): Uwe Bolls dyraste film ger publiken en inblick i hur The Lord of the Rings hade kunnat sett ut om allas tyske favoritregissör fått bestämma. Det vill säga, som skit. Liksom allt annat den gode doktorn presterat. Filmen handlar om en bonde (som heter Farmer) som får sin son mördad och fru kidnappad av mörkrets makter – anförda av kungens maktgalne brorson och en ond trollkarl – och beger sig av efter hämnd. Handlingen tar upp ungefär tio minuter av filmen för att lämna resten av tiden åt obefintligt skådespeleri och folk som slåss med svärd ute i skogen. Boll är verkligen helt inkompetent på allt, så det enda man kan glädja sig åt är den ofrivilliga humor som uppstår när ointresserade skådisar försöker få bukt med ”dialogen”. Samtliga skådespelare agerar som de är med i helt olika filmer. Jason Statham är Jason Statham. Ray Liotta tillbringar större delen av filmen iförd skinnrock ensam i en källare. Matthew Lillard är påtänd (hoppas jag, för hans skull). Leelee Sobieski ... vet jag inte riktigt vad hon fyller för funktion. Burt Reynolds bryr sig inte om att ducka för pilar. Och så vidare ... Positivt: Det är en Boll-film, så man behöver aldrig bli besviken när den visar sig vara skit. Negativt: Allt. Verkligen allt. [Betyg: 0]

The Nines (2007): Ehh ... lightvariant av en Lynch-film, kanske? Ryan Reynolds, Melissa McCarthy och Hope Davis spelar flera olika roller i olika episoder av denna mysteriedramakomedi, eller vad man ska kalla det. Pretentiöst, lågbudget och ointressant är det i alla fall. Positivt: Det var åtminstone annorlunda. Negativt: Det kändes som en väldigt intern historia, gjord för de närmast sörjande. [Betyg: 0]

Barton Fink (1991): Bröderna Coens dramakomedi om en pjäsförfattare som i början på 40-talet anlitas av ett filmbolag för att skriva ett filmmanus. Det hela blir sedan en lätt surrealistisk mardrömsskildring av skrivkramp – men en ganska rolig sådan. Filmen ser (förstås) skitsnygg ut och manuset är jättebra, fram till den sista tredjedelen. Helt plötsligt blir filmen mer bisarr än bra och det känns mer eller mindre som en helt annan film. Slutresultatet blir därför ”bara” en bra film i stället för en riktigt bra. Positivt: De lyckas tygla en hel rollbesättning av minst sagt yviga skådespelare och tona ner deras normala överspel på ett fantastiskt sätt. Negativt: Den cred som byggts upp under större delen av filmen raseras nästan helt mot slutet. [Betyg: 3]

The Mist (2007): Filmatisering av en novell av Stephen King om en grupp människor i en amerikansk småstad som fångas i ett snabbköp när en mystisk dimma (och medföljande otäckheter) sveper in över trakten. Med tanke på Frank Darabonts tidigare filmer baserade på Kings böcker, så var ju förhoppningarna goda om ett till lyckat resultat. Men så är inte fallet. Redan efter fem sekunder började jag av någon anledning oroa mig, någonting kändes bara ... fel. Hela filmen känns billig och ogenomtänkt. Skådespeleriet pendlar mellan, i bästa fall, okej (Thomas Jane) och uselt (Marcia Gay Harden), fotot är förvirrat och specialeffekterna inte mer än halvhyfsade. Filmens fokus ligger inte främst på att huvudpersonerna försöker ta reda på vad som hänt, utan snarare på spänningar inom gruppen, vilket kanske skulle ha fungerat om rollfigurerna haft något som helst djup eller vettig motivation. (Jag tar upp dessa problem mer ingående i ”osynlig” text efter recensionen om man inte vill veta för mycket. Alla RSS-läsare får väl strunta i att läsa längre än betyget.) I övrigt är filmen ofta väldigt tråkig, och avbrotten i form av alltför ofta använda klyschor gör ju inte saken så mycket bättre. När filmen var slut tänkte jag först sätta en etta i betyg, men sedan började jag fundera över om det verkligen fanns någonting som jag skulle vilja se igen eller som var i övrigt minnesvärt. Normalt sett hade man kanske haft större överseende med ännu en taskig King-filmatisering, men besvikelsen blir så mycket större med tanke på potentialen hos de inblandade, så jag satte en nolla i stället. En ”stark” nolla, i och för sig, men ett sådant här taffligt hantverk bör inte uppmuntras. Positivt: Det finns en scen mot slutet av filmen som känns helt klockren och på ett par sekunder förmedlar mer känslor än resten av filmens två timmar. Negativt: Tv-produktionskänslan och de idiotiska personporträtten. [Betyg: 0]

SPOILERVARNING!!!

Ett av filmens problem är hur monstren framställs – dels kvalitetsmässigt i effektarbetet, men dessutom i hur de faktiskt ser ut. Varelser från en annan dimension behöver givetvis inte se ut som de slemmiga monster man vant sig vid att se på film, men varför ser de ut som tagna ur en Tim Burton-film eller något som rymt från Jim Hensons dockverkstad? Det enda undantaget är den sista varelsen som man ser – som typiskt nog är ganska dold i dimman.

Andre Braugher introduceras som en potentiell meningsmotståndare och antagonist till Janes hjälte, innan han plötsligt tar med sig resten av alla svarta skådespelare och bara promenerar iväg ut i dimman för att aldrig synas till igen. I stället får man dras med Gay Hardens religiösa domedagsprofet, en roll som kanske skulle ha fungerat om hon inte redan från början framställs som en helpsykopat toka som aldrig i helvete skulle kunna få med sig 30 ”vanliga” personer (som uppenbarligen vet att hon är knäpp) i en egen liten mordisk sekt på två dagar.

Slutet är onekligen ganska ”starkt” och emotionellt, men problemet är att det liksom kommer ur intet och går tvärt emot allt som rollfigurerna visat upp dittills. I flera dagar har de kämpat mot monster för att hålla sig vid liv, äntligen lyckas de fly från snabbköpet men upptäcker att dimman tycks ha spridit sig längre än befarat. Jag kan förstå att läget inte direkt är jättelovande, men jag köper inte att samtliga helt plötsligt ger upp när bensinen tar slut efter någon timme. Ta en ny bil och fortsätta leta efter överlevande eller ett ställe att gömma sig på? Nejdå, vi skjuter oss i skallen i stället. Allt detta bara för att Darabont ska få till ett laddat slut med en billig ”ironisk” vändning under filmens sista sekunder.