Inte mycket att hänga i julgranen ...

The Eye (2008): Remake av kinesisk Asien-skräckis från 2002. En blind kvinna får tillbaka synen efter att ha genomgått en näthinnetransplantation, tyvärr för henne så börjar hon se spöken och andra konstigheter också. Jag gillar verkligen originalet men den här versionen är i stort sett är karbonkopia med samma scener och kameravinklar ­– fast helt utan känsla, oinspirerade skådisar och med ett beige filter över hela filmen. Naturligtvis ändrar man också slutet ... och har med icke-aktrisen Jessica Alba. Strunta i den här och se Gin gwai i stället. Positivt: Grundhistorien är fortfarande bra. Negativt: Poänglösheten med att göra om en film utan att försöka tillföra något nytt. [Betyg: 0]

Hitman (2007): Filmversion av ett tv-spel om en yrkesmördare som här finner sig själv jagad efter ett uppdrag. Med tanke på att det enda grundkravet på en sådan här filmatisering är att man har med en skallig mördare, med en streckkod intatuerad i bakhuvudet, som tar livet av folk, så är det frapperande hur man lyckas krångla till historien och helt ta bort all eventuell (nu var jag lite snäll) spänning genom att låta filmen utspela sig i en tillbakablick. Det är ett filmiskt grepp som nästan aldrig funkar och bara känns som ett billigt sätt att sparka igång händelserna. Nåja, Hitman är nästan helt obegriplig med enorma luckor i logik och berättande – men den är emellanåt så där dålig att den nästan blir bra. Kassa skådisar, fånig handling men ganska blodiga pang pang-scener för dem som gillar sådant. Positivt: Den ofrivilliga humorn. Negativt: Det är en tv-spelsfilmatisering. [Betyg: 0]

En av skådisarna i Hitman sammanfattar själv filmen.

Jumper (2008): Actionäventyr, som riktar sig till ungdomar, om en kille (obotlige träbocken Hayden Christiansen) som upptäcker att han kan teleportera sig vart han vill. Han lever der goda livet ända tills han får en mystisk organisation med Samuel L. Jackson i spetsen efter sig. Filmen säljs bara på konceptet med hur häftigt det skulle kunna vara med teleportation, så man visar upp den effekten hela jäkla tiden. Jag tappade räkningen efter ett tag, men man snittar säkert mer än en teleportering i minuten, vilket blir enormt tjatigt efter ungefär fem minuter. Samtliga huvudpersoner är (till varierande grad) osympatiska skitstövlar, så det är svårt att bry sig om dem. Logik existerar inte alls, och man måste till slut inse att ingen levande människa verkar lägga märke till att folk försvinner och dyker upp mitt framför ögonen på dem. Det ges inte särskilt många förklaringar till vad som händer, eller för den skull en upplösning, vilket kan bero på att filmbolaget tydligt ville tvinga fram fler filmer i serien. Förhoppningsvis lyckas de inte. Positivt: Jamie Bell är den enda som lyckas väcka något som helst intresse. Negativt: Allt är såååå dumt. Rachel Bilson, som på något sätt lyckas göra ett uselt manus ännu sämre. [Betyg: 0]

Rendition (2007): Ännu en misslyckad film om kriget mot terrorn. Tortyr är dåligt. Politiker är slemma typer (särskilt de från södern). Alla muslimer är inte terrorister ... kanske. Nu besparade jag er två timmars gäspningar. Positivt: Tre Oscar-vinnare och en Oscar-nominerad skådepelare är med. Negativt: Tre Oscar-vinnare och en Oscar-nominerad skådepelare borde inte hoppa på vilket skit som helst bara för att det är politiskt korrekt. [Betyg: 0]

Stranger Than Fiction (2006): Romantisk dramakomedi om en skattmas som plötsligt börjar höra en berättarröst i huvudet som kommenterar hans liv som om han var huvudperson i en bok. Ganska charmig och smårolig film som tyvärr håller på för länge, utan att lyckas komma med någon riktigt vettig upplösning på den annorlunda historien. Bra skådisar, och det är kul att se Will Ferrell utan maniskt skrikande, men filmen hade fått högre betyg om man klippt bort 20–30 minuter. Positivt: Annorlunda idé. Negativt: Man hade nog behövt slipa på idén lite till. [Betyg: 2]

Southland Tales (2006): Richard Kelly följer upp sin (överskattade) succedebut Donnie Darko med ett episkt sci-fi-drama blandat med svart humor och samtidssatir. Eller något sådant. Det är egentligen omöjligt (och ointressant) att försöka beskriva handlingen i det här 140 minuter långa magplasket. Det handlar om efterdyningar till tredje världskriget, övervakningssamhället, presidentval, ny energi i form av ”flytande karma”, jordens undergång, en neo-Marxistisk revolutionsrörelse, en ex-porrstjärna med egen pratshow, en kidnappad filmstjärna, Kristus återuppståndelse, drogberoende/-smugglande krigsveteraner, Christopher Lambert som vapenförsäljare i en glassbil osv, osv. Var tionde minut tycks handlingen ta en ny riktning och allt som hänt före och efter tappar helt mening. Det finns massor med idéer, men den enda som kan begripa någon av dem och hur allt hänger ihop är nog Kelly själv. Och han lyckas definitiv inte förmedla något av det till den som ser filmen. Den är inte rolig, inte spännande och all samhällskritik känns minst tio år för sen. Samtliga skådespelare agerar som om de bara fått några sidor av manuset i handen och sedan fått klara sig själva. Ta till exempel det här lilla dialogstycket så inser man vad de hade att kämpa med/mot:

Dr. Soberin Exx: And what did we do, once we discovered a rift in the fourth dimension? We launched monkeys into it.

Boxer Santaros: Only a human subject could survive that jaunt. The soul of a monkey can’t survive the dimensional threshold.

Dr. Katarina Kuntzler: So we learned. At which point the baron decided that the first human subject to travel through the rift … would be a movie star.

Donnie Darko hade liknande teman med dubbelgångare, tidsresor och andra dimensioner – men även om man inte alltid fattade vad som pågick där, så fanns det ändå en tillräckligt intressant grundhistoria att falla tillbaka på. Det gör det inte här. Positivt: Inget. Negativt: Allt. [Betyg: 0]