En liten snabbis ...

There Will Be Blood (2007): Drama om en oljeman (borrar efter olja, är (tyvärr) inte gjord av olja) som får diverse problem med sin ”adopterade” son och en religionsentusiastisk yngling när han letar ny mark att ta sig an i början på 1900-talet. Jag kan villigt erkänna att jag inte är förtjust i vare sig Paul Thomas Anderson (regi, manus) eller Daniel Day-Lewis, så förutsättningarna var ju inte de bästa. De inledande 20 (nästan helt dialogfria) minuterna är dock rätt intressanta, men filmen blir oturligt nog aldrig bättre än så heller. Jag har som sagt svårt för Day-Lewis överspel och även om han visar sådana tendenser här med, så kan jag stå ut med dem. Manuset är däremot en, i mina ögon, smärre katastrof. Man får aldrig något grepp på eller utveckling av rollfigurerna. De förblir tragiskt endimensionella genom hela filmen, vilket gjorde att deras handlande sällan förklaras. Vidare händer över huvud taget inte särskilt mycket under de dryga (på mer än ett sätt) två och en halv timmarna som filmen pågår. Det finns potential till en kamp mellan kapitalism (Day-Lewis) och religion (predikanten), men den dyker bara upp ibland och löses sedan i en handvändning för att sedan återkomma på ett mycket påklistrat sätt igen senare i filmen. Förhållandet mellan far och son tas också upp, men blir även det outvecklat och i slutändan väldigt rumphugget. Dessutom har man med en sidohistoria som, med tanke på hur filmen utvecklar sig, lika gärna kunde klippts bort helt. Rollen som predikant spelas av Paul Dano (Little Miss Sunshine) och han är kort och gott usel. Väldigt usel. Anderson tycks dock ha gillat honom då han till och med mer än vad som skulle behövas. Fotot och iscensättningen av oljeborrandet ser jättebra ut och jag hade gärna sett mer av det och mindre av låååååånga tagningar där man verkat livrädda för att faktiskt råka klippa bort när någon tar ett andetag. Några sevärda scener, inte mer. Positivt: Några bra idéer och intressant miljö. Negativt: Musiken. Det är väl meningen att den ska väcka obehagskänslor och fungera som en stämningshöjare, men det låter bara jävligt illa. [Betyg: 1]

Det är den tiden på året igen ...

Julbordet bjuder på några gissningar inför oscarsutdelningen på söndag. Som vanligt är det i många fall helt hopplöst att veta hur det går, så jag är nöjd om jag lyckas pricka in en tredjedel av kategorierna. Det finns egentligen bara en vinst som känns helsäker (manliga huvudroll), annars kan det gå lite hur som helst. Fotokategorin är till exempel helt omöjlig att förutse. De nominerade och mina tips finns nedan.

FILM
ATONEMENT
NO COUNTRY FOR OLD MEN
MICHAEL CLAYTON
THERE WILL BE BLOOD
JUNO

MANLIGA HUVUDROLL
Johnny Depp - SWEENEY TODD
Tommy Lee Jones - IN THE VALLEY OF ELAH
Daniel Day Lewis - THERE WILL BE BLOOD
George Clooney - MICHAEL CLAYTON
Viggo Mortensen - EASTERN PROMISES

KVINNLIGA HUVUDROLL
Cate Blanchett - ELIZABETH : THE GOLDEN AGE
Laura Linney - THE SAVAGES
Marion Cotillard - LA VIE EN ROSE
Ellen Page - JUNO
Julie Christie - AWAY FROM HER

REGISSÖR
Joel and Ethan Coen - NO COUNTRY FOR OLD MEN
Tony Gilroy - MICHAEL CLAYTON
Jason Reitman - JUNO
Paul Thomas Anderson - THERE WILL BE BLOOD
Julian Schnabel - THE DIVING BELL AND THE BUTTERFLY

MANLIGA BIROLL
Javier Bardem - NO COUNTRY FOR OLD MEN
Tom Wilkinson - MICHAEL CLAYTON
Hal Holbrook - INTO THE WILD
Casey Affleck - THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD
Philip Seymour Hoffman - CHARLIE WILSON'S WAR

KVINNLIGA BIROLL
Amy Ryan - GONE BABY GONE
Cate Blanchett - I'M NOT THERE
Ruby Dee - AMERICAN GANGSTER
Saoirse Ronan - ATONEMENT
Tilda Swinton - MICHAEL CLAYTON

ORIGINALMANUS
Diablo Cody - JUNO
Nancy Oliver - LARS AND THE REAL GIRL
Tony Gilroy - MICHAEL CLAYTON
Brad Bird - RATATOUILLE
Tamara Jenkins - THE SAVAGES

MANUS BASERAT PÅ TIDIGARE UTGIVET MATERIAL
Joel and Ethan Coen - NO COUNTRY FOR OLD MEN
Sarah Polley - AWAY FROM HER
Christopher Hampton - ATONEMENT
Ronald Harwood - THE DIVING BELL AND THE BUTTERFLY
Paul Thomas Anderson - THERE WILL BE BLOOD

SCENOGRAFI
AMERICAN GANGSTER
ATONEMENT
THE GOLDEN COMPASS
SWEENEY TODD
THERE WILL BE BLOOD

FOTO
Roger Deakins - THE ASSASSINATION OF JESSE JAMES BY THE COWARD ROBERT FORD
Seamus McGarvey - ATONEMENT
Janusz Kaminski - THE DIVING BELL AND THE BUTTERFLY
Roger Deakins - NO COUNTRY FOR OLD MEN
Robert Elswit - THERE WILL BE BLOOD

ICKE-ENGELSKSPRÅKIGA FILM
"Beaufort"
"The Counterfeiters"
"Katyn"
"Mongol"
"12"

MUSIK
ATONEMENT
THE KITE RUNNER
MICHAEL CLAYTON
RATATOUILLE
3:10 TO YUMA

ANIMERADE FILM
PERSEPOLIS
RATATOUILLE
SURF'S UP

KOSTYM
ACROSS THE UNIVERSE
ATONEMENT
ELIZABETH : THE GOLDEN AGE
LA VIE EN ROSE
SWEENEY TODD

SPECIALEFFEKTER
THE GOLDEN COMPASS
PIRATES OF THE CARIBBEAN : AT WORLD'S END
TRANSFORMERS

SÅNG
"Falling Slowly" - ONCE
"Happy Working Song" - ENCHANTED
"So Close" - ENCHANTED
"That's How You Know" - ENCHANTED
"Raise It Up" - AUGUST RUSH

KLIPPNING
THE BOURNE ULTIMATUM
THE DIVING BELL AND THE BUTTERFLY
INTO THE WILD
NO COUNTRY FOR OLD MEN
THERE WILL BE BLOOD

SMINK
NORBIT
LA VIE EN ROSE
PIRATES OF THE CARIBBEAN : AT WORLD'S END

LJUDKLIPPNING
THE BOURNE ULTIMATUM
NO COUNTRY FOR OLD MEN
RATATOUILLE
THERE WILL BE BLOOD
TRANSFORMERS

LJUDMIX
THE BOURNE ULTIMATUM
NO COUNTRY FOR OLD MEN
RATATOUILLE
3:10 TO YUMA
TRANSFORMERS

DOKUMENTÄR
NO END IN SIGHT
OPERATION HOMECOMING: WRITING THE WARTIME EXPERIENCE
SICKO
TAXI TO THE DARK SIDE
WAR/DANCE

KORTDOKUMENTÄR
"Freeheld"
"La Corona"
"Salim Baba"
"Sari's Mother"

ANIMERADE KORTFILM
"I Met The Walrus"
"Madame Tutli-Putli"
"Meme Les Pigeons Vont au Paradis"
"My Love"
"Peter and The Wolf"

KORTFILM
"At Night"
"Ill Supplente"
"Le Mozart des Pickpockets"
"Tanghi Argentini"
"The Tonto Woman"

Ja, jag spårade ur en aning där ...

The Darjeeling Limited (2007): Dramakomedi om tre bröder som återförenas på en tågresa i Indien för att leta reda på sin mamma efter att de splittrats efter faderns död. Har man sett någon av Wes Andersons tidigare filmer (särskilt The Life Aquatic with Steve Zissou) så vet man vad som väntar. Det är oerhört stiliserat, underliga rollfigurer och stillsam humor. Men det här är fjärde filmen i rad som Anderson berättar en historia om (för)vuxna barn som handskas med en frånvarande far, och nu känns det bara tröttsamt. Visst, det är snyggt och småroligt ibland, men konceptet börjar kännas väldigt internt och uttjatat. Förmodligen mer underhållande om man inte har sett de tidigare filmerna – och om man kan uppskatta den särartade humorn, förstås. Positivt: Owen Wilson var den enda riktiga behållningen för mig. Negativt: Adrien Brody, jag tål honom helt enkelt inte. [Betyg: 1]

2 Days in Paris (2007): Dramakomedi om ett par som tillbringar två dar i kvinnans hemstad Paris, och får reda ut lite problem med förhållandet. Filmen kan väl närmast beskrivas som en blandning av Before Sunset (även om jag inte sett den) och Meet the Parents. Resultatet är hur som helst en väldigt rolig film med en del allvar inslängt. Jättebra skådespeleri av Julie Delpy och Adam Goldberg. Positivt: Delpy inte bara övertygar i huvudrollen, hon har dessutom gjort ett bra jobb med både manus och regi. Negativt: Jag är inte helt förtjust i berättarrösten, men jag förstår varför den är med. [Betyg: 4]

Run, Fat Boy, Run (2007): Det är ingenting att hymla om – det här är en riktig skitfilm. Det är inte bara en sådan där dussinrulle som man slötittar på och önskar att de kunde ha försökt göra någonting sevärt av, den här är så usel att jag blev förbannad. Handlingen om en förlorare som försöker vinna tillbaka sin familj genom att springa ett maraton för att visa att han kan ändra på sig är i bästa fall ooriginell, men sättet som det genomförs på var i mina ögon frapperande uselt.

Till att börja med så är det i stort sett en reklamfilm för Sagan om ringen-prylar och Nike. Filmbolaget New Line, som producerade den här filmen och Sagan om ringen, har sett till att alla barn i filmen älskar Ringen, ser filmen på tv, springer omkring med hoböron och plastsvärd, samt delar en högsta dröm om att se Ringen-musikalen! Smidigt värre. Den andra halvan sponsras av Nike, som av en händelse sponsrar maratonet som utgör en viktig del av handlingen. Därför pratas det vitt och brett om detta ”Nike marathon” samtidigt som folk lägligt placerar sig framför Nike-reklamskyltar, Nike-kläder och allt annat som man lyckats slänga upp en logga på. Det hela är så genomskinligt att jag undrade om det egentligen inte rörde sig om någon sådan där obskyr japansk reklamfilm som västerländska stjärnor gör för dyra pengar och med förhoppningen att ingen ska behöva få reda på det. Simon Pegg (huvudroll här) ser då ut som han skäms, vilket skulle kunna vara förståeligt om det inte var så att han varit med och skrivit manuset.

Spaced och Shaun of the Dead var jättekul, Hot Fuzz svajade betänkligt och utan någon av sina vanliga medarbetare verkar Pegg helt borta. Medförfattare är Michael Ian Black, som också brukar vara underhållande, men tillsammans har de plockat frma något som verkar skrivet på en lunchrast. Det saknas helt finess i berättandet och det som ska vara roligt är tydligen sådant som pungklåda, bögskämt, tokroliga tjocka indier/pakistanier och, för sakens skull, ett malplacerat äckelskämt som bara är äckligt.

Sedan är det alla klyschor. Herregud, alla klyschor ... ”Mannen-som-ska-vinna-tillbaka-sin-familjs-kärlek”-storyn följer precis samma mönster som i liknande verk som Liar, Liar eller Night at the Museum, och man undrar varför man valt detta stendöda ämne som utgångspunkt för en komedi. Titta bara på mammans nya kille: Han är framgångsrik och rik... (något med finanser, hinner jag tänka) ...och arbetar inom finansbranschen. Han jobbar i... (finanser och filmen utspelas i London ... ”The Gherkin”, så klart) ...”The Gherkin” (suck). Naturligtvis så gillar han heller inte barn, vilket får en att undra varför han skulle vilja bli ihop med en kvinna med barn när det logiskt sett borde finnas andra ”lämpligare” kandidater. Men då skulle han ju förstås inte kunna vara filmens hemska skurk. Skurken som dessutom, av ingen som helst anledning annat än att återigen visa vilka hjärtlösa typer dessa framgångsrika människor är, känner sig tvungen att fuska under loppet.

Jag förstår heller inte riktigt poängen med att göra en film som kretsar kring hur den otränade ”hjälten” ska komma i form för att springa ett maraton när själva maratonträningen tar upp ungefär en minut av speltiden. En minut av speltiden i form av ett musikmontage där ”hjälten” tydligen kommer i tillräcklig form för att klara maran (och mötas vid mållinjen av ex-frun (om hon inte övergivits vid altaret) och sonen) på mindre än tre veckor. Visst, det är bara en film, men det är ändå huvudtemat för filmen, och med tanke på hur de löser situationen hade han lika gärna kunnat siktat på att bli astronaut eller president.

Huvudpersonen är alltså en riktig förlorare som övergav sin gravida flickvän när de skulle gifta sig. Under resten av filmen visar han heller inga andra egenskaper än gnällande slöfock. Ändå ska tittaren heja på honom så att frun vill ta tillbaka honom. Dessutom är motivationen för hans träning inte i första hand att han vill ha tillbaka henne, utan snarare att han blir svartsjuk på den nya mannen och vill knäcka honom. Charmigt. Jag skrev en liknande tirad om den snarlika Night at the Museum, och egentligen borde jag väl bara glömma filmen, men den var ett sådant skenheligt destillat av så mycket som jag hatar med film att jag inte kunde låta bli. Positivt: Dylan Moran är nog mest sig själv, men det är ändå den enda ljusglimten. Negativt: Se ovan. [Betyg: 0]

Margot at the Wedding (2007): Drama(komedi) om en kvinna (Nicole Kidman) som tillsammans med sin son hälsar på sin syster (Jennifer Jason Leigh) när hon ska gifta sig, trots att de inte direkt är bästa kompisar. Det är alltså meningen att det ska vara en slags komedi också, men samtliga rollfigurer och händelser är så djupt störda att jag hade svårt att se något roligt med det. det var ett liknande upplägg i regissören Noah Baumbachs förra film, The Squid and the Whale, men här fungerar inte balansen alls. Alla dessa bittra elaka människor som avslöjar hemligheter och grälar med allt och alla gör att man nästan blir mörkrädd. Okej början, men i slutändan är det ingen bra film om man inte gillar terapisamtal. Positivt: Kidman gör sin bästa insats på länge, och man kan nästan tåla Jack Black. Negativt: Alltför kompakt svart, händer inte så mycket vettigt. [Betyg: 1]

Confessions of a Superhero (2007): Lågmäld dokumentär om fyra människor som försöker slå sig fram som skådespelare men försörjer sig på att klä ut sig till superhjältar och ”tigga” på Hollywoods gator. Graden av hur mycket de går in för sina roller varierar minst sagt, och två av dem känns väl inte helt mentalt stabila. Filmen gör inte narr av dem, men det är en ofta ganska sorglig/tragisk historia som berättas. En helt okej film. Positivt: Urvalet och skildringen av huvudpersonerna. Negativt: Inte direkt nyskapande och saknar lite driv. [Betyg: 3]

Några inte så romantiska filmrecensioner ...

Surf's Up (2007): Animerad film om en surfande pingvin som åker från Sydpolen för att vara med i en surftävling mot andra pingviner ... och en (haschrökande, även om det naturligtvis aldrig skulle kunna visas i en barnfilm ... eller så är det bara Jon Heder som låter så hela tiden, men förmodligen inte) tupp. Pingvinerna skulle egentligen kunna bytas ut mot vilka djur som helst, men pingviner var heta när filmen drömdes ihop. Det hela är en ganska harmlös historia som är hyfsat underhållande utan att för den skull bjuda på några som helst överraskningar någonstans. Kameraarbetet (kameran är med mitt i händelsernas centrum) och surfbilderna (fantastiska) lättar i alla fall upp en del. Inte lika välpolerat som till exempel Pixars filmer, men den känns mer lekfull än deras senaste alster. Positivt: Ganska snygg, kul bifigurer (som vanligt). Negativt: Den nästan totala bristen på konflikt eller spänning i filmen. [Betyg: 2]

No End in Sight (2007): Dokumentär om kriget i Irak som fokuserar på vad som gick snett när det inledande anfallskriget var vunnet och återuppbyggandet skulle börja. Det är en väldigt rakt och enkelt berättad film med intervjuer med många av dem som jobbade högt upp och verkligen hade inblick i hur allting havererade. Det går inte att ta miste på frustrationen och bitterheten hos dem när de berättar om en liten grupp människor i presidentens närmaste krets, som inte tycks ha haft en aning om vad de höll på med, skapade detta elände. Oerhört effektiv film som kanske inte kommer med några sensationella avslöjanden men sammanfattar situationen på ett väldigt bra sätt. Positivt: Lättfattlig och informativ. Negativt: Tar nästan bara upp den ena sidans åsikter, men å andra sidan ville ingen av de högst ansvariga (den andra sidan) vara med i filmen ... [Betyg: 4]

The Cooler (2003): Märkligt drama med inslag av mycket svart komedi (och en del övernaturliga inslag?) om en man som jobbar med att ge spelare otur på ett kasino. Turen vänder dock när han blir förälskad i en anställd, till hans chefs förtret. Det är ingen tvivel om att det är en underlig film, och handlingen är väl egentligen underordnad relationerna mellan de tre huvudpersonerna som skildras på ett i mitt tycke ovanligt nyanserat sätt. Det skadar ju inte heller att William H. Macy, Maria Bello och Alec Baldwin är fantastiska. Ingen riktig höjdarfilm, men ett välkommet avbrott i mängden av filmer som verkar vara livrädda för att innehålla något originellt. Positivt: Humorn och att den vågar vara annorlunda... Negativt: ...ibland kanske lite för annorlunda, då den inte alltid hittar rätt ton i allt som händer. [Betyg: 3]

La Môme (2007): Fransk dramabiografi om Edith Piafs liv och (ska det med all önskvärd tydlighet visa sig) elände. För här snackar vi drygt två timmars elände och misär som endast avbryts av Piaf-sjungande. Jag har svårt för biografier eftersom de alla tycks följa samma mönster (ung begåvning upptäcks, når framgång, börjar knarka, dör/skärper till sig). Här börjar dock drickandet redan i väldigt unga år och Piaf skildras under resten av filmen i varierande grader av berusning. Filmen gör det inte lätt för tittaren då den hoppar i kronologin i ungefär varenda scenbyte. Ena stunden är det lilla femåriga Piaf, i nästa klipp ligger hon på sin dödsbädd och sedan får man se henne sjunga någonstans trettio år tidigare. Ett nytänkande som tyvärr bara medför förvirring.

Överlag känns filmen som att manusförfattarna egentligen inte visste någonting om hennes liv utan endast slänger in någon snubbe (som antagligen är känd och har haft någon inverkan på Piafs liv) för att fem minuter senare ha skrivit ut honom ur handlingen igen. Folk kommer och går och det är stört omöjligt att hålla reda på vem som är vem. Budgetbegränsningarna märks också i detaljer som att 50-talets New York bara filmas på natten och utan att visa det förmodligen alldeles för moderna nutida gatulivet, samt en bilkrasch som består av att man ruskat på kameran. Anledningen till att jag såg filmen var att huvudrollsinnehaverskan Marion Cotillard blivit Oscarsnominerad. Och, tja, jag vet inte. Antingen är hon väldigt bra, eller så är hon väldigt dålig. Jag har ingen aning om hur Piaf själv var (och det verkar som sagt inte filmskaparna heller haft), men om hon var som hon framställs här, är det ett under att ingen gjorde slut på denna skräniga, hemska lilla ryckiga varelse. Positivt: Inte mycket, men sminkningen på Cotillard i olika åldrar var bra. Negativt: Filmen säger egentligen inget om Piaf som person, vilket väl är lite illa när man gör en film om just Piaf som person. [Betyg: 0]

Ett meddelande från Julbordet ...

Julbordet just wanna have fun ...

Into the Wild (2007): Dramabiografi om en amerikansk yngling som gav bort alla sina egendomar och övergav sin familj för att söka meningen med livet i det vilda. I det stora hela en välgord och välspelad road movie, men jag kan helt enkelt inte sympatisera med huvudpersonen som känns mer naiv och självgod än hjältemodig. Filmen blir väldigt tjatig, då mönstret med huvudpersonens möten med ”skönt folk” som diskuterar hur livet bör levas innan han beger sig vidare upprepas alltför många gånger. Positivt: Tja, välgjord film, helt enkelt. Negativt: Alldeles för lång. Känns för okritisk mot huvudpersonens handlingar. [Betyg: 2]

AVPR: Aliens vs Predator – Requiem (2007): Stenkorkad titel på en lika korkad film där ett gäng aliens löper amok i en amerikansk småstad medan en predator jagar dem (och människor (om man nu kan kalla dessa vandrande klyschor för det) som råkar komma i vägen). Billigt, illa filmat skräp som försöker dölja detta faktum med obefintlig belysning och vansinnig klippning. Blodigt, men vem bryr sig? Positivt: Omöjligt att bli besviken med tanke på förväntningarna. Negativt: Att man inte ens försökt göra någonting bra med manuset. [Betyg: 0]

Michael Clayton (2007): Dramathriller med George Clooney som ”fixare” på en advokatbyrå som sköter försvaret åt jordbruksföretag som råkat ut för en masstämning. Problem uppstår när den huvudansvarige advokaten blir lite knasig. Lågmäld historia som kanske inte har världens mest originella handling, men utförandet och skådespeleriet är alldeles utmärkt. En av få filmer jag sett på sistone där jag aldrig funderade över hur lång tid det var kvar av den. Överraskande bra. Positivt: Atmosfären, musiken och inte alltför många ”enkla lösningar”. Negativt: Lite hastig upplösning, möjligen. [Betyg: 4]

In the Valley of Elah (2007): Drama om en gammal militärveteran (Tommy Lee Jones) som undersöker sin sons försvinnande efter att han (sonen, alltså) nyss kommit hem från Irak. En hyfsat intressant idé som kanske kunnat blivit något om inte klåparen Paul Haggis (Crash) stått för manus och regi. Allvarligt talat, jag tror inte att den mannen är kapabel att producera någonting som inte är överdrivet, förutsägbart och övertydligt. Jones rollfigur är ganska intressant utformad, men manuset förmår aldrig att göra något vettigt med filmen. Ännu en av alla Irak-relaterade filmer som bara blir meningslösa gäspningar. Positivt: Tommy Lee Jones är det enda sevärda, men han verkar också gå på tomgång emellanåt. Negativt: Filmskaparna vågar inte riskera att tittaren ska få tänka själv ens en sekund. [Betyg: 1]

I’m Not There (2007): Musikdramabiografi om Bob Dylans liv och karriär. Ingen rakt berättad historia, utan i stället skildras sex Dylan-perioder med sex olika skådespelare (fast ingen heter Bob Dylan) i olika tidsepoker. Själv har jag aldrig orkat bry mig tillräckligt för att sätta mig in i vad som gör Dylan till ett geni – och följaktligen satt jag mest som ett frågetecken under hela filmen. Ett gravt uttråkat frågetecken. Det är absolut ingen film för någon som inte redan är insatt i Dylans liv och leverne, och därför upplevde jag det bara som en pretentiös, masturbatorisk experimenthyllning till denne avgudade folksångare. Två timmars prat och sjungande som jag över huvud taget inte fattade eller kommer ihåg något av. Förbluffande uselt. Positivt: Bitarna med Cate Blanchett är bäst, men det är som att tycka att det är roligare att bli knivhuggen i det vänstra ögat än i det högra. Negativt: Se bilden nedan. [Betyg: 0]

Richard Gere som Billy the Kid som Bob Dylan som vad-fan-är-det-här?

Away from Her (2006): Kanadensiskt drama om ett äldre par som hamnar i kris när kvinnan drabbas av Alzheimers och måste flytta in på ett hem. Filmen har vunnit flera priser, men jag kan verkligen inte förstå varför. Kanske skulle den funka bättre som en halvtimmes tv-film (för det är vad det känns som), men utdragen till nästan 1 timme och 45 minuter blir den nästintill outhärdlig. Sjukdomsskildringen känns väldigt tillrättalagd och dramatiken uteblir nästan helt. I stället tvingas man se på när Sven Wollters och Erland Josephsons kärleksbarn stirrar på något av sin hustrus två ansiktsuttryck (bedrövad eller förvirrat leende) genom hela filmen. Ämnesvalet gör inte automatiskt en film bra, vilket man tycks ha trott här. Positivt: Man blir glad att man inte har Alzheimers. Negativt: Den är så fruktansvärt platt och tråkig. [Betyg: 0]

Elizabeth: The Golden Age (2007): Efter nio år kommer lite (mycket) oväntat en uppföljare till den förra filmen om drottning Elizbeth I. Den här gången sitter hon vid makten och får problem när de ondskefulla spanjorerna börjar snickra ihop en armada för att anfalla England. Eller, det hade man kunnat hoppas i alla fall. Budgeten är högre i den här filmen (och det syns), men drivet och spänningen från senast är helt bortblåst. De politiska intrigerna är förpassade till början och slutet av filmen, medan lejonparten upptas av ett helt ointressant triangeldrama mellan drottningen, en kammarjungfru och en helt malplacerade Clive Owen som karlakarlig pirat. Kameraarbetet som tidigare förhöjde stämningen är här bara irriterande. Manus och regi saknar helt fokus och det enda positiva är väl att Cate Blanchett verkligen är ett med sin roll. Positivt: Blanchett och Geoffrey Rush (hur lite de nu än råkar vara med). Negativt: Överlag tafatt och oinspirerat. [Betyg: 1]

För att jag älskar er alla så mycket ...

Freaks (1932): Drama (typ) om ett gäng ”missfoster” på en cirkus och konflikten mellan dem och vissa av cirkusens ”normala” artister. Filmen har ett rejält kultrykte, vilket inte är svårt att förstå med tanke på när den gjordes och det något annorlunda valet av tema. Med dagens mått mätt är den knappast otäck, men den har varit totalförbjuden i flera länder och tvingades klippas ner med en halvtimme innan premiären. Tyvärr märks detta i filmen eftersom slutet känns ganska rumphugget. Men innan dess är den inte helt oäven och har faktiskt en emellanåt ganska lättsam ton. De missbildade skådisarna behandlas hyfsat respektfullt, även om det inte går att komma ifrån en viss freakshow-känsla när man ser filmen. Positivt: Filmen är som sagt ganska annorlunda och känns ”yngre” än vad den är. Negativt: Handlingen är inget märkvärdigt och skådespeleriet svajar en del. [Betyg: 2]

Charlie Wilson’s War (2007): Dramakomedi (definitivt mest komedi) om en kongressman (Tom Hanks) som på eget initiativ fixar hjälp till afghanerna under den sovjetiska ockupationen. Det här var antagligen tänkt som en riktig Oscar-storfilm, men resultatet är väldigt udda. Tonen är minst sagt lättsam och handlingen saknar nästan helt konflikter och ordentligt mål. Vissa scener känns mest som en ursäkt för att fylla ut (den ganska korta) speltiden, och arkivbilder och taskiga effekter gör att det ofta mest liknar en tv-serie. Kvinnoskildringen känns också ganska mossig. Tempot är dock högt och dialogen ganska underhållande – liknar ett avsnitt av Vita Huset, tänkte jag och insåg sedan att Aaron Sorkin skrivit manuset. En okej film, men inget som man kommer att minnas i längden. Positivt: Philip Seymour Hoffman stjäl hela filmen. Negativt: Julia Roberts. Känslan av: ”Var det här allt?”. [Betyg: 2]

Rambo (2007): En något ålderstigen Rambo är tillbaka och slaktar elaka burmeser för att rädda några (naiva) fredsälskande kristna amerikaner. Handlingen och dialogen är i det närmaste obefintlig, man får mest se en stirrande Stallone i djungeln innan han emellanåt, med hjälp av några legosoldater, mejar ner allt och alla i sin väg. Filmen är extremt våldsam och blodig och får Saving Private Ryan och Saw att likna barnprogram. Elakingarna är inte bara elaka, de skjuter barn, våldtar och kastar spädbarn i elden. För att man inte ska missa poängen så har ledarskurken solglasögon och förgriper sig på småpojkar. Folk som blir skjutna ramlar inte ihop – de flyger några meter genom luften medan diverse lemmar flyger och far. Subtilitet är inte den här filmens styrka. Gillar man hjärndöd slakt har man säkert kul. Jag hade det inte. Alls. Positivt: Effekterna var förvånansvärt bra. Negativt: Det meningslösa, överdrivna frossandet i blod, blod och mer blod. [Betyg: 0]

Sleuth (2007): Nyinspelning av mysteriethrillern med samma namn från 1972 om en författare som bjuder in sin hustrus älskare till sitt hus för ett litet samtal. Michael Caine är med nu också, fast i rollen som författaren i stället för älskaren (här Jude Law). Originalet var ingen jättehöjdare, och man hade kanske kunnat hoppas att Kenneth Branagh kunnat göra den här versionen lite mindre udda än förra gången. Men icke. Den här är i stället ännu knepigare och är förutom slutdelen nästan identisk med sin föregångare. Och ändringarna har definitivt inte gjort filmen bättre. Man döljer inte det teatrala kammarspelet som handlingen baseras på, vilket gör den ännu mer svårsåld. Ofta visas händelser via övervakningskameror, fast det är plågsamt uppenbart att det är en kille med kamera som stått och filmat i stället. En liten detalj, kanske, men det känns onödigt slarvigt och tar en ur filmen hela tiden. Sammantaget är det en pratig kalkon. Positivt: Den är nästan en timme kortare än originalet, och Caine är väl okej. Negativt: Sceneriet och Jude Law. [Betyg: 0]

Samma gamla visa ...

Varför ska det vara så svårt att se bra filmer? Här gör man en ansträngning och undviker sådant som man vet inte kan vara annat än skräp, och ändå så blir resultatet detsamma. Jisses ...

The Lookout (2007): Thrillerdrama med Jospeh Gordon-Levitt som en ung man som drabbats av minnesproblem efter en bilolycka och dras in i skumraskaffärer. Tanken med filmen är inledningsvis god och det är hyfsat sevärt, men sedan kackar det till sig i en orgie av trötta klyschor och osannolika händelser. En sådan där film som till slut blir dummare och dummare för var minut som går. Positivt: Vågar vara lite originell i början åtminstone. Negativt: Allt form av rationellt handlande upphör under den andra halvan av filmen. [Betyg: 1]

Eagle vs Shark (2007): Ångestladdad nyzeeländsk komedi om en minst sagt annorlunda tjej som blir förälskad i en ännu knepigare kille. Diverse förvecklingar följer. Det är inte svårt att se att manusförfattaren/regissören sett (och gillat) Napoleon Dynamite en hel del, för filmen är nästan identisk i tonen och skildringen av dess outsiders. Problemet är att här är samtliga rollfigurer så där jobbigt knepiga, vilket gjorde att det bara blev för mycket till slut. Det känns dessutom som att handlingen tar slut ungefär halvvägs, och det är ju aldrig bra. Jag hade dock ganska kul i början, men det var ju en rätt klen tröst. Positivt: Loren Horsley är ganska fantastisk i den kvinnliga huvudrollen. Negativt: För mycket stil och alldeles för lite substans. [Betyg: 1]

Beowulf (2007): Animerat äventyr baserat på ett gammalt poem – även om man tydligen ändrat en hel del – om en tapper krigare (läs: skrävlande skitstövel) som tar sig an ett monster. Filmens ”hook” är att man läst in skådespelarnas rörelser och ansiktsuttryck i datorn för att på så sätt skapa naturtrogna kopior som man kan sätta in i vilken miljö som helst. Detta är dock helt meningslöst eftersom nästan alla ser ut som själlösa vaxdockor eller statister från Shrek-filmerna. När det mesta av filmen utspelar sig i en grotta eller en matsal i ett stenslott blir det inte så mycket av fantastiska miljöer heller. Hela projektet känns bara som en ursäkt för regissören att få leka med datorn och lägga in 3D-effekter, som endast ett fåtal har möjlighet att se ändå. Det finns helt enkelt inget i filmen som inte skulle kunnat gjorts med traditionella metoder. Positivt: Låten som spelas under eftertexterna var okej. Negativt: Den totala poänglösheten med projektet. Stentrist är den också. [Betyg: 0]

Persepolis (2007): Animerad fransk film om en iransk flickas uppväxt, liv och leverne baserat på självupplevd historia i form av serietidningar. Vissa tycker att animationen är vacker och fantasifull, jag tycker att den oftast är ful och tjatig. Vissa tycker att skildringen av flickans liv och Irans historia och kultur är intressant, jag tycker att den känns klyschig och/eller ganska banal/tråkig. Vissa tycker att den är rolig, jag tycker att – särskilt den senare delen – inte är helt utan sina poänger. Positivt: Den är i alla fall ganska originellt gjord. Negativt: Den var helt enkelt inte min kopp te. [Betyg: 1]

Zwartboek (2006): Paul Verhoevens (långa långa) holländska drama om en judinna som ansluter sig till motståndsrörelsen under slutet av andra världskriget. Jag visste att det inte bådade gott när huvudrollsinnehaverskan knappt verkade reagera när hon ser två av sina ”familjer” utplånas under filmens 20 första minuter, och värre blev det. Det må vara påkostat, men det syns inte direkt, och handlingen är en hopplös soppa där alla förråder alla och ingen verkar bry sig om att få ett vettigt slut på det. Positivt: Scenerna mot slutet är så hysteriskt krystade att jag inte kunde låta bli att uppskatta deras totala idioti. Negativt: Verhoeven är mest intresserad av att klä av sin kvinnliga stjärna så ofta som möjligt. [Betyg: 0]

The Jacket (2005): Adrien Brody spelar soldat som såras allvarligt under första Irak-kriget och sedan råkar hamna på hispan misstänkt för mord när han kommer tillbaka hem. Där slängs han med jämna mellanrum in i ett frysrum för att bli ”frisk”, och verkar då kunna resa i tiden för att kunna ragga upp Keira Knightley och försöka förhindra sin egen död. Eller nåt sånt. Filmen är ohyggligt tråkig eftersom egentligen ingenting händer, och det lilla som gör det är mest obegripligt. Konceptet med att Brody i praktiken blir vansinnigt förälskad i ett barn känns dessutom ... eh ... inte så lyckat. Positivt: Kan faktiskt inte komma på något. Negativt: Allt. Brody. [Betyg: 0]

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007): Västerndrama om mytomspunne banditen Jesse James och mannen som hade ihjäl honom. Jag har lite problem att begripa syftet med filmen. Man får egentligen inte veta något om vad som gjorde James så idoliserad (speciellt inte eftersom han bara framställs som en paranoid psykopat), eller varför hans störste beundrare plötsligt bestämmer sig för att ha ihjäl honom. I stället får man se långa utdragna diskussioner mellan rollfigurer som i slutändan nästan helt saknar betydelse, blandat med bilder på moln som sveper fram över karga västernlandskap. Speltiden på 150 minuter hade kunnat halveras och ändå kännas för lång med tanke på innehållet. Det blir bara så där skitnödigt pretentiöst när skådisarna får tala långsamt om pseudofilosofiskt humbug medan de stirrar ut mot horisonten. Skådespeleriet är dock oftast väldigt bra, men samtidigt känns det bortkastat. Positivt: Filmen ser fantastisk ut. Negativt: Bristen på mål och mening. [Betyg: 1]

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007): Tim Burtons filmversion av musikalen med samma namn. Johnny Depp spelar barberaren som efter flera års ofrivillig frånvaro återvänder för att hämnas på mannen som stal hans fru och barn. Tja, hur ska man sammanfatta det här? Tråkiga dialogsånger som alla låter likadant, framförda av skådespelare som absolut inte kan sjunga i en historia som kunde klarats av på en kvart men tar två timmar och, inte minst, en hel uppsjö av blodsprutande halsskärningar. Kort sagt: Burtons sämsta film hittills. Ja, till och med sämre än Planet of the Apes. Positivt: Iscensättningen av det (stiliserade) viktorianska London är väl helt okej. Negativt: Oerhört tråkig och ett tecken på att Burton måste prova något nytt nu. [Betyg: 0]