Någonting att bita i ...

Dags för fler filmgissningar ...

(1)

(2)

Dags att gissa på en till film ...

I dag var jag hos tandläkaren för att undersöka en besvärande förhårdnad i tandköttet. Det rörde sig rättare sagt om en före detta förhårdnad eftersom den ramlade ut av sig själv i förra veckan. Det var en gulvit hård stenliknande sak som var några millimeter i diameter som tryckt sig ut genom tandköttet (aj aj aj). Tandläkaren, med det underbara namnet R. Burner, sa att det såg ut som en fyllning eller en del av en tand som hade letat sig ut genom mitt arma kött och att det nog inte var någon fara. Med andra ord hade han ingen aning om vad det var och hoppades bara att jag inte skulle dö i stolen. Nåja, jag kommer nog att klara mig, dessutom kostade besöket bara 102 kronor, så det var ju praktiskt taget gratis!

"I am your dentist ..."

More of the same ...

(1)

(2)

(3)

Några filmgåtor ...

(1)

(2)

(3)

Filmklipp ...

Vilka är filmerna som drabbats av den galne saxmannen?

-- 1 --

-- 2 --

-- 3 --

Gissa på ...

En lätt en, men den var kul att göra.

Tema: Tv-spel som film ...

Under det senaste dygnet har jag avnjutit (nåja) en liten filmfestival med inte mindre än fyra filmer som baserats på tv-spel. Resultatet var som väntat inte överväldigande positivt ...

"Resident Evil: Apocalypse" (2): Andra filmen i serien där Milla Jovovich slåss mot zombier. Liksom i den första filmen är det inte mycket till story - den här gången måste huvudpersonerna ta sig ut ur en stad i stället för ett underjordiskt labb. Jag gillade inte den förra filmen och till en början känns den här mest som en trist upprepning, men sedan tycks man strunta i zombierna och i stället köra på med mer utflippad action, vilket konstigt nog fungerar över all förväntan. Trots att handlingen egentligen inte kommer någonstans under filmens gång, och att Milla borde varit med mer, så blir betyget ändå helt okej om än inte riktigt bra.

"Silent Hill" (1): Radha Mitchell springer runt i en spökstad och letar efter sin försvunna dotter, med jämna mellanrum dyker monster och annat skumt upp. Det är sannerligen inte mycket till handling, och än värrre blir det när man själv inte får styra huvudfiguren och försöka lösa olika problem. Det är helt enkelt väldigt trist, och även om atmosfären är ruggig och suggestiv (filmens enda plus) så är det aldrig otäckt - bara obegripligt och alldeles för långt.

"Alone in the Dark" (0): En försvunnen mystisk civilisation, monster, hemliga agenter som utreder paranormala fenomen och zombieliknande före detta barnhemsbarn. Detta är beståndsdelarna i Uwe Bolls kalkonepos - hur allt hänger ihop vet varken jag, manusförfattarna eller herr Boll själv. Det man kan konstatera är att det är en hysteriskt misslyckad film på alla plan: skådespeleri, manus, regi, effekter, foto, ljud ... Den enda anledningen till att se den är väl att det måste vara en av de sämsta filmer som gjorts på länge. Ofrivilligt komiskt ögonblick: valet av Youssou N'Dours "Seven Seconds" som musik under filmens "sexscen".

"BloodRayne" (0): Uwe Boll slår till igen med ett medeltida äventyr om vampyrer och vampyrjägare som hackar varandra i småbitar. Överlag känns det mer som en riktig film jämfört med Bolls tidigare alster, men den är precis lika obegriplig och trist som allt annat. Skådespelarna är hyfsat kända, men ingen verkar anstränga sig det minsta - Michael Madsen skulle lika gärna kunna ha spelat en zombie, trots att det alltså inte finns några sådana här. Ofrivilligt komiskt ögonblick: den 3,5 minuter långa repris av filmens blodigaste scener (i slow motion) som avslutar filmen och inte fyller något syfte över huvud taget.

En bild säger mer än tusen ord ...

Mer skoj ...

Storleken har betydelse ...

Som tidningsbud stöter man på en hel del olika postlådor, så jag tänkte här rangordna de varierande modellerna efter deras funktionalitet.

1. Plastlådan: Den överlägsna segraren som egentligen aldrig ställer till besvär. Lätt lock som är förhållandevis ljudlöst och en volym som oftast är väl tilltagen. Har i mina ögon inga brister och ju större, desto bättre.

2. Plåtlådan: Den vanligaste modellen som förekommer i flera olika storlekar. För det mesta fungerar de bra, men de kan ibland vara lite trånga vilket, tillsammans med det lite tyngre locket, gör att halva tidningen fastnar utanför. Kan även ha vassa kanter som sliter sönder tidningen (eller tidningsbudets fingrar).

3. Trälådan: Dessa lådor har oftast något trevligt motiv påmålat som förhöjer trivselstämningen, vilket är ett plus. Nackdelen är att de oftast blir väldigt skrymmande storleksmässigt. Vissa ser ut som de krävde bygglov innan de sattes ihop. De har också narar i locket som gör att utrymmet inuti ofta är betydligt mindre än utsidan lovar, vilket medför försvårad istoppning.

4. Den amerikanska postlådan: Denna är tack och lov ganska ovanlig i den svenska floran. Locket som öppnas utåt kräver mer av budet, och rörkonstruktionen gör att man måste stanna till vid varje låda i stället för att smidigt glida förbi samtidigt som man släpper ner tidningen.

5. Säkerhetslådan: Allt vanligare åbäke som visserligen är stora, men inkastet tillåter knappt mer än ett dubbelvikt A4-ark. Locket öppnas även här på ett sätt som gör att man skulle behöva tre armar för att effektivt kunna genomföra avlämningen. Är er post verkligen så stöldbegärlig?

6. Trälådan med tak: Den mest korkade konstruktion som finns. Detta tak gör det inte bara svårt att närma sig lådan - det är näst intill omöjligt att öppna locket också. Det räcker tydligen inte med att ha en låda som skyddar posten mot väder och vind, utan av någon anledning byggs det till ett tak som skyddar lådan. Det är ungefär som att spänna upp ett tält över huset så att taket inte ska bli blött ...

Vi tar en till ...

Tidningsbudet av den sorgliga skepnaden ...

Under morgonens tidningskörning kom jag att tänka på Don Quijote. Han var den förvirrade adelsmannen som trodde att han var en riddare och gav sig ut på sin gamla märr Rosinante tillsammans med Sancho Panza för att bekämpa jättar/väderkvarnar och på så sätt vinna sin älskade Dulcineas hjärta.

Likheten var inte förlorad på mig när jag tänkte på den tragikomiska synen när jag vinglade fram på cykeln med den hoprullade tidningen i högsta hugg, beredd att gå till anfall mot alla postlådor längs vägen, allt för att imponera på ... Nåja, fiktion och verklighet var inte helt överenstämmande, och jag saknade även sällskap av någon korpulent vapendragare. Kanske var det också bristen på sällskap som gör att man snöar in på meningslösheter som ovan när man försöker sysselsätta hjärnan med annat än vilken tidning som ska i vilken låda.

M: S - månad 1 (och lite annat också) ...

Strålande solsken och 25 grader varmt. Vad göra då? Äta glass och bada i goda vänners lag, eller springa sex kilometer på en ödslig grusväg? Tyvärr det sistnämnda ...

Mission: Slimpossible kräver sin tribut, och efter en månads ihärdigt motionerande och kroppsligt späkande kan jag bara konstatera att det är mycket roligare att äta godis och inte springa än tvärtom. Ansträngningen har dock inte varit helt bortkastad: Vid den officiella invägningen för en månad sen visade vågen på 89,7 kilo - efter dagens lilla runda var jag (åtminstone tillfälligt) nere på 86,3 kilo. Midjemåttet har under samma period minskat från 107 cm till 103 cm. Roligt? Visst. Men det gäller bara själva viktminskningen, den som dristar sig till att påstå att löpning är roligt måste vara sinnessjuk.

Filmer som jag har sett:
"Bubba Ho-tep" (3): Elvis lever! Och är fast på ett ålderdomshem där en egyptisk mumie härjar bland de boende. Fånigt? Ja. Lågbudget? Väldigt. Hade passat bättre om den var en halvtimme kortare? Absolut. Trots detta är det ganska kul och filmen visar upp en oväntat gripande sida om ålderdomens baksida. Bruce Campbell är kultkul som vanligt, men Ossie Davis som JFK stjäl alla scener. - LBJ is dead. - Well, that ain't gonna stop him.

"Flight of the Phoenix" (0): Förutsägbar skitfilm om ett gäng klicheer fast i öknen efter att deras flygplan kraschat. Motgång, bråk, framgång, givande samtal, motgång, bråk ... Har också ett av de mest felavvägda slut som skådats - ungefär som om "Apocalypse Now" hade avslutats med en blooper reel.

Musik som jag lyssnade på när jag skrev det här: "Always on my Mind" - Brenda Lee, "A Thousand Miles" - Vanessa Carlton, "Jag ljuger så bra" - Linda Bengtzing, "Tennessee" - Hans Zimmer, "Du måste finnas" - Helen Sjöholm.

Bilden talar för sig själv ...

Gissa vad som kommer nu ...

Klippt och skuret ...

Fler filmaffischer som trimmats en aning.

Angående affischer ...

Från vilka filmaffischer har nedanstående bokstäver saxats?

Filmfrenesin fortsätter ...

[ 1 ]

[ 2 ] (Det är inte "Adam & Eva" eller "And God Created Woman")