Dagens baktips ...

Ett berg av bullar.

Road trip ...

Tisdagen tillbringades i Uppsala med en återträff för några av de fantastiska studenterna vid Översättarprogrammet. Det var ganska många som dök upp, och det var trevligt att få umgås med lite vettigt folk igen.

Här satt vi. Den röda pilen finns inte på riktigt - egentligen är den blå ... (Usch, jag ber om ursäkt för det skämtet, men det är sent och jag är trött.)

Tack vare den ovanligt behagliga septembertemperaturen gick det att sitta utomhus trots mörkrets inbrott. Vissa av deltagarna klagade ändå lite över att det var kallt, vilket undertecknad skrattade glatt åt (man är väl karl och har vikingablod i ådrorna) när jag inte var upptagen med att diskutera bakning ...

Intellektuellt utbyte av information.

Till slut blev kylan för mycket och nattsuddarna flydde inomhus i stället.

Jag fick övernatta hos en vänlig själ (och halvt psykotisk katt) som förbarmade sig över mig, då tågen till vildmarken slutar att gå tidigt. Det blev inte mycket tid över i Uppsala, men innan hemresan hann jag åtminstone inhandla en vansinnigt onyttig mängd mintkulor som av någon konstig anledning drastiskt minskat i antal under dagens lopp.

Dagens hysteriskt roliga citat hämtar jag från den utmärkta tv-serien "Black Books":

Fran: What do you do in there, anyway, in the jungle?
Manny: Well, you see how many miles you can walk in a day.
Fran: Yeah, but the heat... I mean, you must get so dehydrated?
Manny: Yeah, well, in a tight spot you can always drink your own urine.
Fran: Yeah, but what about the insects and ... how do you wash?
Manny: Well, that’s not such a big priority when you’re coughing pints of your own whiz.

Musik jag lyssnade på när jag skrev det här: Texas Lightning - "No No Never", DJ Rankin - "Mandy", Vanessa Carlton - "A Thousand Miles", Raymond & Maria - "Storstadskvinnor faller ner och dör"

Nere i (b)rygg(a) ...

Nu börjar jag bli seriöst less på min onda rygg som inte låter mig göra mycket annat än att sitta ner. En tillfällig förbättring under gårdagen tillintetgjordes efter ett par timmars slavande vid spisen. Tur att mat och bak blev gott i alla fall ...

"Look to the cookie, Elaine! Look to the cookie!"

I brist på annat har jag åtminstone slängt ihop två till rebusar för alla er filmgissare där ute i cyberrymden. Slit dem med hälsan.

(1)

(2)

Aj aj aj ...

I går morse väcktes jag inte av väckarklockan, utan av ambulanspersonal. Mitt blodsocker hade sjunkit till en sådan låg nivå att jag inte var kontaktbar och dessutom drabbad av kramper. Tjoho. Tack och lov kunde min far tillkalla ovan nämnda sjukvårdare som lyckades få liv i mig igen.

När dimman i mitt huvud skingrades upptäckte jag dock att jag drabbats av svåra smärtor i rygg, bröstkorg, axlar och vänster ben. Förmodligen beror detta på muskelvärk orsakad av mitt lilla krampanfall. Tjoho. Som tur är gör det bara ont när jag står, går, sträcker på mig, böjer mig, ligger ner, klär på mig och andas djupt. Det har också fått mig att gå med kutig rygg, så jag ser ut ungefär som ringaren i Notre Dame. Tjoho.

En ungefärlig bild av mitt allmäntillstånd.

Trots detta släpade jag mig ut i dag och röstade. Jag tyckte att det var lika bra att försöka jämna ut rösterna lite, eftersom i stort sett alla i min bekantskapskrets verkar rösta åt en annat håll än vad jag gör. Tjoho ...

Tema: Serietidningar som film ...

Det är inte svårt att förstå lockelsen med att göra film av serietidningshjältar. Förutom att det oftast finns en uppsjö av historier att välja och vraka mellan (och ändra, till fansens förtvivlan) har man ju redan i förväg bilderna klara. Dessutom får man redan från början en publik som känner till konceptet och förhoppningsvis vill betala för biobiljetten.

Trots detta var det inte förrän X-Men (2000) lyckades göra succe som filmatiseringsvågen tog fart på allvar. I genrens styrka finns ju även dess svaghet: Den tänkta publiken är inte nödvändigtvis jättestor, och det som ser okej ut i en färgglad tidning blir gärna rätt töntigt på film. Tajta spandexkostymer i skrikiga färger passar bättre på överdrivet muskelutrustade supermänniskor än normalt byggda skådespelare. Den här typen av filmer kräver också oftast en hel del action, vilket medför en relativt hög budget, vilket medför osäkra vinstmariginaler.

Det kan också vara värt att notera att med några undantag - Spider-Man, X-Men och till viss del Superman - så uteblir de jättestora succéerna. Ändå fortsätter man att leta fram alltmer obskyra seriehjältar (alla som känner till Ant-Man och Ghost Rider, hand upp), vilket känns som en riskabel väg att vandra - åtminstone om man förväntar sig att folk ska köa vid biograferna. Uppenbarligen går det att göra bra filmer, men i mitt tycke känns de ofta splittrade eftersom man verkar ha haft svårt att bestämma sig för hur trogen man vill vara förlagan. Vissa serier funkar helt enkelt bäst som lite "fånigare" filmer, medan andra tjänar på att anpassa sig mer till verkligheten. Svårigheten tycks ligga i att hitta rätt balans.

Nicholas Cage (och peruk) som snart kommer att floppa med Ghost Rider på en biograf nära dig.

Jag tänkte här ge en kort sammanfattning av de serietidningsfilmer som jag har sett - och har i tillräckligt färskt minne för att kunna ge ett rättvist betyg.

4,5 - X2 (2003): Har en nästintill perfekt mix av action, drama och spänning utan att någonsin kännas fånig. Hela produktionen håller högsta klass.


4 - X-Men (2000): Den betydligt mindre budgeten och behovet av att presentera alla rollfigurer gör den här till något av en lillebror till sin efterföljare, men den är ändå klart sevärd.

Batman Returns (1992): Inte på något sätt "verklig", men Tim Burton skapar en lagom skruvad värld för fladdermöss, katter och pingviner. Klart bäst av alla Batman-filmer.


3 - Batman (1966): "Camp" på högsta nivå. Filmen tar sig inte ett dugg på allvar (möjligen med undantag av Adam West, vilket gör det hela ännu roligare), och resultatet blir "så dåligt att det är bra".

Blade II (2002): Wesley Snipes på vampyrjakt i en film som har häftiga actionscener, effekter och rollfigurer, men slutet är ganska svagt och drar ner betyget.

Constantine (2005): Keanu Reeves som demonjägare i en av sina bästa roller. Snyggt filmad med bra atmosfär. Ser gärna en uppföljare.


2 - Batman (1989): Första filmen är okej, men den saknar det där lilla extra för att den ska vara tillräckligt spännande. Ett plus, dock, till beslutet att ge Michael Keaton rollen som Batman/Bruce Wayne. Ser han ut som en superhjälte? Nej, och det är väl vitsen med att ha en hemlig identitet.

Batman Begins (2005): Filmen hyllas för att den tar Batman på allvar och försöker förklara och ge en mer realistisk ton åt filmen. Det känns dock mest konstigt med tanke på att huvudpersonen fortfarande klär ut sig till fladdermus och skurkens plan är lika skruvad som i tidigare filmer. Klippningen är dessutom kass.

Superman Returns (2006): Sådär film som mest känns som en meningslös upprepning av den första filmen. Ett habilt hantverk, men i grund och botten slöseri med tid och pengar.

Blade (1998): Första filmen om halvvampyren Blade börjar riktigt bra (och brutalt) men sedan tar den tvärstopp och såsar sig fram till ett hopplöst antiklimax med taskiga datoreffekter.

Hellboy (2004): Ron Perlmans spelar snäll demon som jagar mindre snälla demoner. Intressanta rollfigurer och snyggt filmad, men manuset är ohyggligt tunt och emellanåt obegripligt.


1 - The Punisher (2004): Thomas Janes familj mördas och han beslutar sig för att straffa de som låg bakom dådet (och allt annat pack). Även denna film börjar bra och brutalt, men efter en halvtimme blir resten mest någon slags skum halvkomedi med den ena skumma scenen efter den andra. Och John Travolta är verkligen helt under isen skådespelarmässigt.

Spider-Man (2002): "Alla" älskar de här filmerna, jag tycker mest att de är ganska trista. Jag gillar den här ända fram till att Maguire blir Spider-Man, men sen tappar jag intresset.

Spider-Man 2 (2004): Tekniskt sett en proffsigare film än föregångaren, men alldeles för lång och fortfarande lika tråkig.

Fantastic Four (2005): Filmen håller sig ganska nära sin serietidningsbakgrund, vilket definitivt var ett klokt beslut, men bristen på tid och pengar är ofta alltför uppenbar. Några okej scener i en medvetet fånig film.


0 - Batman Forever (1995): Hemskt misslyckande där alla spelar över i någon sorts neonmardröm med Joel Schumacher vid ratten. Precis lika fasansfull som...

Batman & Robin (1997): Mardrömmen fortsätter med en oändlig rad av ordvitsar om snö, is och vinter med Schwarzenegger som en smurf på steroider (typ).

Blade: Trinity (2004): Blade slåss mot Drakula... förlåt, Drake ... tillsammans med unga snyggingar som tydligen sponsras av Apple. Mer humor än tidigare, men kliniskt befriad från allting sevärt.

Hulk (2003): Ang Lee är en bra regissör, men filmen är ett totalt misslyckande på alla plan. Tråkig och ogenomtänkt med ett minst sagt svårbegripligt slut.

Daredevil (2003): Ben Affleck spelar praktiskt taget en blind Spider-Man, och vi vet ju hur kul jag tycker att de filmerna är ... Det finns egentligen ingen drivande historia, utan man försöker bara göra häftiga actionscener - som inte är det.

Bättre sent än aldrig ...

Efter en veckas frånvaro är Julbordet äntligen tillbaka i etern. Bristen på spännade nyheter och filmgåtor beror på undertecknads vistelse hos brodern i Gävle under föregående vecka. I vanlig ordning medförde detta ett ohälsosamt leverne med obscena mängder godis och minigolf. Golfen gick oväntat bra (eller åtminstone bättre än senast) - dock mest beroende på att mina motspelare tycktes ha sänkt sig till min nivå. Väl hemma igen var det bara att ge sig ut i löparspåren igen (fortfarande lika trist) för att försöka jogga bort alla onyttigheter ...

OBS! Denna bild illustrerar endast sinnesstämningen hos författaren under frossandet och ska alltså inte tolkas som en naturtrogen återskapelse av den hysteriskt välskulpterade Adonis-kopia som han är i verkligheten.

Film som jag sett: "Slither" (2) - Snigelliknande rymdvarelser landar på Jorden och invaderar en liten stad i denna skräckkomedi med "Tremors"-vibbar. Filmen är visserligen ganska kul - särskilt Gregg Henry - men inte direkt otäck. Detta behöver ju inte vara ett problem, men den tar alltför lång tid att komma igång och sedan slutar den tvärt när det börjar hända grejer. Den liknande "Eight Legged Freaks" var i mitt tycke bättre.

Avslutningsvis kommer här två nya filmgåtor för er förnöjelse. Den ena kan möjligtvis vara aningen knepig ...

(1)

(2)