måndag, juli 31, 2006

Uppe med tuppen ...

Finns det något bättre än att få gå upp halv fyra på morgonen och köra tidningar? Ja, till exempel att inte behöva gå upp och göra det, särskilt när tidningarna är en timme försenade. Nåja, trots den arla timman och en viss ringrostighet flöt det på helt okej. Ett tidsödande minus är dock att budböckerna med prenumeranter helt saknar sådant som logik och någon sorts grundläggande insikt om logistik.

Något positivt är att man får lite "gratismotion" när man rusar upp och ner i de sommarkvava trapphusen, vilket passar bra ihop med mitt Mission: Slimpossible. Efter tre veckor har vikten stadigt minskat i takt med mitt midjeomfång. Hurra!

Tillägg: I ett av trapphusen (där lyset inte fungerade) råkade jag få syn på ett fotografi på en av dörrarna. Bilden föreställde två asiatiska herrar, varav åtminstone den ena viftade med en pistol. Var den riktig? Ingen aning. Drog jag därifrån med raska kliv för att inte riskera att bli sjanghajad? Absolut.

söndag, juli 30, 2006

Mer mer osynligt ...

-- 1 --

-- 2 --

lördag, juli 29, 2006

Mer osynligt ...

En bonusgåta som omväxling.

fredag, juli 28, 2006

Filmrebus ...

Vad tror ni om den här då?


torsdag, juli 27, 2006

Kill Bill - a.k.a. wtf is this shit ...

"Kill Bill: Vol. 1" (0)
"Kill Bill: Vol. 2" (1): Ett bra exempel på vad som kan hända när en regissör får fria händer och ingen törs säga: "Öh, har du verkligen tänkt igenom det här ordentligt?" Ibland tycks regissörer drabbas av hybris över tidigare framgångar och vill göra något gammalt drömprojekt och verkligen hamra ut de där häftiga grejerna som snurrar runt i fantasin. Tyvärr innebär inte det alltid samma sak som att det faktiskt blir intressant för resten av världens invånare, till exempel: Toys, Matrix Reloaded + Revolutions, King Kong och till viss del Superman.

Att se Kill Bill känns mest som att vara med i en av Tarantinos våta drömmar. Han vill hylla (eller kopiera) alla gamla risiga kampsports- och västernfilmer från 70-talet som han sett och avgudar. Det innebär mängder av små grejer som bara är där för att visa vilken koll han har: avdankade gamla stjärnor, avsiktligt kassa effekter och favoritmusik. Problemet med att kopiera dålig film är att resultatet gärna blir lika illa. När man dessutom vill få med något från åtminstone hälften av alla filmer som någonsin gjorts blir det en minst sagt splittrad film. Det känns svårt att riktigt bry sig om Uma's unge när man nyss sett en kille i taskig peruk och lösskägg balansera på ett svärd.

Tarantino blandar stilar och hoppar fram och tillbaka i handlingen på ett sätt som gör det hart när omöjligt att behålla intresset. När filmen också är uppdelad i två blir det ännu värre. Den första är nästintill en stumfilm som bara går ut på att folk ska få posera så "häftigt" som möjligt innan de slaktar någon. Handlingen är så skrattretande banal att man undrar hur manuset kunde godkännas över huvud taget. En lönnmördare har ihjäl fem andra lönnmördare (och en bunt andra också) efter att de försökt mörda henne. Eftersom ingen av rollfigurerna ges någon bakgrund (förutom Lucy Liu, så att Quentin fick göra lite tecknad film också) eller något som kan liknas vid en personlighet, bryr jag mig inte heller vad som händer med dem. Den andra filmen har i stället desto mer dialog och här får man nästan veta något om människorna som man följt i fyra timmar.

Nästan varenda scen känns för lång, och flera av dem är smärtsamt överflödiga. Är det ingen som vill klippa i filmer längre? Den upphackade filmstrukturen och kronologin gör här (liksom i 21 Grams) mer skada än nytta. Volym 1 är ett rejält magplask som vältrar sig i blod och ... tja, det var nog allt. Tvåan får en etta tack vare att den faktiskt liknar en riktig film, samt några scener med David Carradine (riktigt duktig) mot slutet. Överlag är skådespeleriet tämligen taffligt, vilket inte är så konstigt med tanke på vad de måste säga och göra, och Michael Madsen verkar knappt vara närvarande.

onsdag, juli 26, 2006

Filmgåta nr 28 - lätt version ...

Eftersom den tidigare bilden tydligen var för svår så har jag modifierat bilden för att göra den enklare. Lycka till!

Nu då?

Några filmer ...

"Paths of Glory" (2): Kubrick-film om krigets absurda logik skildrat genom några franska soldaters ögon under första världskriget med Kirk Douglas haka i huvudrollen. Till skillnad från de flesta andra av Kubricks filmer gjorde den här mig inte helt uttråkad, vilket alltid är ett plus, men den känns samtidigt lite splittrad. Handlingen har svårt att hitta fokus och hoppar mellan rollfigurer och genrer på ett sätt som gjorde att jag aldrig riktigt kom in i filmen. En okej bagatell.

"Bringing Up Baby" (2): Klassisk screwball-komedi med Cary Grant, Katherine Hepburn och en leopard. Knappast mycket till handling och ganska få skratt. Dessutom är Hepburns rollfigur så totalt avskyvärd att man bara sitter och väntar på att leoparden ska äta upp henne. Det händer tyvärr inte. Se "His Girl Friday" i stället.

Musik jag lyssnade på när jag skrev det här: "Mary" - Lisa Miskovsky, "Come On Eileen" - Save Ferris, "Through the Fire and Flames" - Dragonforce.

söndag, juli 23, 2006

Superman Reruns och andra recensioner ...

"Taxi Driver" (0): Ännu ett "mästerverk" som lämnar mig totalt kallsinnig. Robert DeNiro spelar titelrollen som en taxichaffis med några skruvar lösa som bestämmer sig för att rensa upp bland avskummet efter att hans drömkvinna dumpar honom. Kanske finns det ett djupare budskap med filmen, men jag var så totalt uttråkad och ointresserad av allt som hände att jag måste ha missat det. Man får egentligen inte veta någonting om huvudpersonerna eller varför de gör som de gör. Skådespeleriet, regin och klippning känns dessutom tämligen amatörmässig (och jag hatar musiken). Blanda det med en massa ändlöst pseudofilosofiskt pladder som inte leder nånvart och du har en nolla i protokollet. DeNiro tjatar mest om att han har huvudvärk, så kanske hade ett par alvedon kunnat kurera honom och gett filmen en mer passande speltid på tio minuter eller liknande.

"Brick" (1): Ett intressant försök att para klassisk film noir med modern high school-film - intressant men inte särskilt lyckat. Ensamvargen Joseph Gordon-Levitt försöker hjälpa sin före detta flickvän och trasslar in sig i en komplicerad härva där ingen går att lita på. Alla ingredienser från genren finns med: stenhård dialog, en femme fatale (flera egentligen) och en intrig som är hart när omöjlig att hänga med i, vilket inte underlättas av att samtliga skådespelare mumlar varenda replik. Det hade kunnat funka om man satsat på en mer realistisk film. Som det är nu känns det som att handlingen utspelar sig i något underligt parallellt universum där samtliga skolelever leker knarklangare (Lukas Haas bär cape och käpp genom hela filmen) och helt gravallvarligt hasplar ur sig repliker som:"I've got knives in my eyes, I'm going home sick." Bättre lycka nästa gång.


!!! SPOILERVARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE !!!


"Superman Returns" (2): Superman återvänder till jorden efter fem års frånvaro (anledningen berättas i några textrader innan förtexterna börjar, och sedan nämns det aldrig riktigt igen) och måste handskas med allt som hänt sedan dess. Han - och tittaren - blir snart varse att det mesta är sig likt (förutom att Lois har bildat familj): samma jobb, samma skurk, samma räddningsinsatser, samma film som för 25 år sedan ... Bryan Singer vill vara originalet så trogen att han satsar allt på det i stället för att göra en bra film. De återanvänder till och med samma musik, förtexter och avslutningsbild - snacka om att ha dåligt självförtroende!

Skådespelarna försöker antingen härma sina föregångare eller så är deras roller totalt ointressanta. Resultatet blir i alla fall att de mest irrar omkring utan vare sig mening eller mål. Routh i huvudrollen (det är dock praktiskt taget en biroll) är inte dålig, men han känns definitivt för ung och saknar dessutom nästan helt något att göra. Kate Bosworths Lois Lane är däremot jobbig, dryg, korkad och totalt osympatisk. Gene Hackm... jag menar, Kevin Spacey är i mitt tycke bara en blek kopia av Luthor från tidigare filmer (han må ha varit småfånig, men man märkte åtminstone när han var med i en scen) och jag vet inte om det beror på dålig regi eller ointresse från Spaceys sida. Filmen lider också av bristen av en värdig motståndare till Superman - tydligen trodde manusförfattarna att en enorm landmassa skulle vara spännande att titta på i stället. Jag har överlag svårt att se vad den enorma budgeten har använts till. Det är i och för sig ganska snygga effekter, men knappast ingenting som inte har gjorts tidigare (eller inte redan visats i trailern).

Det låter ganska negativt, men det finns några riktigt bra scener som visar vilken duktig regissör Singer är. Den första timmen är faktiskt helt okej, men sedan blir det en massa logiska luckor och svagheter i manus som nästan helt sänker filmen. Jag har dessutom svårt att se hur man har tänkt sig en uppföljare till den här filmen. Ingenting har egentligen förändrats i slutet jämfört med början, och en viktig del av filmen (den vedervärdiga grabben Jason White) gör också att man målat in sig i ett manusmässigt hörn som innebär att nästa film måste ta upp samma saker en gång till - och det vill jag absolut inte vara med om.

Filmgåta nr 28 ...

Lätt? Svår? Ingen aning.

Musikradion rekommenderar ...

"Hoppipolla" - Sigur Rós

lördag, juli 22, 2006

Veckan som gått ...

Lejonparten av veckan har tillbringats i Gävle hos brodern, vilket innebar att mitt hårda träningsschema ersattes av frossande istället. Trevligt nog lyckades jag under dessa dagar gå ner ett kilo i vikt, så det var en metod att bättra på fysiken som jag kan uppskatta. Fysiska aktiviteter som till exempel minigolf visade sig däremot återigen inte vara min melodi ...

Svensk-amerikanskt kulturutbyte.

På tisdagen var det fest med oväntat internationellt deltagande. En amerikansk delegation deltog i festligheterna, vilket föranledde djupa diskussioner om amerikansk politik - eller kanske mest sådant som hur många liter det går på en gallon (3,78) och varför noll grader Celsius motsvaras av 32 grader Fahrenheit (ingen aning). Sällskapet var dock trevligt och det uppstod inte alltför många pinsamma tystnader eller svårigheter med det engelska språket. Trots allt var ju inte mindre än 20 procent av festdeltagarna översättare. Efter prat blev det sång (eller vad man nu ska kalla det) när festen flyttade till den ökända karaokekällaren där till synes vettiga friska människor får för sig att de kan sjunga (det kan de inte). Vid tolvsnåret drog sig det svensk-amerikansk-lettiska sällskapet tillbaka och lämnade undertecknad ensam kvar i falsksångens högborg.

Sveriges framtida översättarelit.

Tisdag blev till onsdag men kvällen/morgonen fortsatte med spel och annat som jag inte minns trots att Coca-Cola var den starkaste rusdryck som jag inmundigade. Vid åttatiden hamnade jag äntligen i madrass. Den riktiga sömnen uteblev dock då ett kraftigt blodsockerfall i kombination med sömnbrist resulterade i två timmar av hallucinationer.

Sådana här värden kan få dig att tro att du ligger begravd i sand under en bro.

Resten av veckan flöt på utan att något särskilt inträffade. Tekniskt sett är ju lördagen och söndagen ännu inte avklarade, men det kanske dyker upp något mer i en senare post. Räkna bland annat med en recension av "Taxi Driver" och någon sorts filmgåta framöver.

söndag, juli 16, 2006

Men, men, men ...

På begäran av en av Julbordets läsare tänkte jag bringa klarhet kring bruket av orden och och men i början av meningar. Enligt Svenska språknämnden går det "utmärkt att börja meningar med och [och] men ... också i formell sakprosa. Som i många andra fall bör man dock undvika upprepningar. Särskilt bör inte två meningar efter varandra börja med men" (Språkriktighetsboken 2005:350). Det går även att läsa mer om det här.

Osynlig film ...

För att variera mig har jag lånat Filmwises koncept med invisibles (bilder från filmer där skådespelarna har suddats bort för att försvåra gissandet). Så, vilken film kommer nedanstående bild från?

torsdag, juli 13, 2006

CHUD snor min idé ...

CHUD har ett nytt inslag där man ska gissa filmtitlar med hjälp av bildgåtor. Hmm, var har jag sett något sådant förut ...? De har dessutom den dåliga smaken att sno ett av mina inslag från den 30 juni! Se själv här. Skandal! Jag ska genast sätta mina advokater i arbete.

Brott och straff ...

Avverkningen av IMDB:s topp 250-lista fortsätter ...

"Du rififi chez les hommes" (3): Fransk film från 1955 om ett gäng juveltjuvar. Filmen är en av föregångarna i den här genren och har tydligt inspirerat andra liknande filmer. Trots att nyhetens behag är borta var den förvånansvärt engagerande och sevärd. Den tappar dock i slutet när handlingen bara verkar gå på slentrian för att knyta ihop historien.

"Cool Hand Luke" (1): Har du någonsin sett en fängelsefilm (eller "Gökboet", för den delen)? Då erbjuder den här filmen inga överraskningar. Förutom att man har sett allt tidigare - vilket blir en slags paradox då den här "kom först" - är den nästan kliniskt befriad från konflikter och personbeskrivningar. Inget händer egentligen förrän den sista halvtimmen och då vet man ändå för lite om Paul Newmans rollfigur för att orka bry sig. Två timmar är dessutom en alldeles för lång speltid, något som verkar gälla för många filmer på listan, se till exempel ...

"Stalag 17" (2): Dramakomedi från 1953 om livet för ett gäng amerikanska krigsfångar i ett tyskt fångläger under andra världskriget. För det mesta känns det som ett två timmar långt avsnitt av MASH, men i mitt tycke fungerade inte komedidelarna av någon anledning. Kvar blir då historien om en misstänkt spion i baracken, vilket knappast räcker för att hålla intresset uppe. Och att kalla William Holden för huvudrollsinnehavare liknar mest falsk marknadsföring. Se hellre "The Great Escape".

tisdag, juli 11, 2006

Tema: Teknikpanik på film ...

Som av en händelse såg jag i dag två gamla klassiker som båda på sätt och vis tar upp industrialiseringen av samhället och dess konsekvenser för människan. En var bra, den andra var tysk.

Den första är Charlie Chaplins "Modern Times" (1936) där Chaplin spelar en fabriksarbetare som får sparken och sedan tvingas hanka sig fram och så småningom även ta hand om en föräldralös flicka som han förälskar sig i. Det är lite skumt (läs: pedofilvarning) att se honom bli kär i någon som spelar en tonåring, men eftersom tjejen som spelar henne var och ser ut som 26 år så får det väl gå an. Historien är väl mest en förevändning för Chaplin att få visa upp sina konster, men det är på det hela taget nog så underhållande. Mindre underhållande är de "sockrigare" ögonblicken då han vill säga publiken någonting viktigt - tack och lov är de inte lika påfrestande här som i, till exempel, "The Great Dictator". Betyget blir en trea.

Där Chaplin tar hjälp av humor för att visa hur den lilla människan (bokstavligen) fastnar i maskineriet när tekniken tar överhanden väljer istället Fritz Lang att dundra på med Sturm und Drang för allt vad tygen håller.

Den dystopiska framtidsskildringen "Metropolis" (1927) vill visa att det behövs en medlare mellan de som styr (tänkarna) och deras undersåtar (arbetarna). Detta görs klart i förtexterna, under filmens gång och i slutscenen, så det är ingen risk att man missar budskapet. Lang hamrar inte in budskapet, han använder en slagborr rätt i den stackars tittarens ögon på ett sätt som blir ofrivilligt komiskt när han fläskar på med all sin religiösa symbolik. Arbetarna bor under jord och rör sig som robotar och är nästan ett med sina maskiner medan eliten förlustar sig i paradisliknande trädgårdar. Saker ställs dock på sin spets när ledarens son Freder blir vansinnigt (bokstavligen) förälskad i arbetarflickan Maria som vill medla fred mellan över- och underklassen. Detta är inte heller mycket till story, särskilt inte som den är utdragen till nära två timmar (från början var den dessutom en halvtimme längre ...).

Mycket av "Metropolis" klassikerrykte kommer från dess fantastiska effekter och bildlösningar, men att bara låta sig förblindas av tekniken var lika fel för 80 år sedan som det är i dag (se: Star Wars 1-3). Efter ett tag inser man att de storslagna scenerierna faktiskt oftast får stå tillbaka för två skådespelare som grimaserar och gestikulerar åt varandra i ett kalt rum. Jag förstår att man måste räkna med ett visst mått av överspel i en stumfilm, men i "Metropolis" har man lyckats vaska fram den uslaste och mest värdelösa hjälte/skådespelare som jag någonsin har skådat. Gustav Fröhlich får sina motspelare att verka normala när han hoppar omkring eller rycker i hela kroppen samtidigt som han försöker förmedla något som ska likna mänskligt beteende. Han kan inte ens ligga medvetslös i en säng utan att se ut som han har drabbats av svåra konvulsioner, och han verkar betydligt mer intresserad av sina manliga motspelare än den som ska föreställa hans drömkvinna. Det går visserligen att skratta åt honom, men det räcker inte för att rädda filmen från bottenbetyget noll.

Gustav Fröhlich - ridbyxebärande modelejon, playboy och hjälte i Fritz Langs pekoral.

söndag, juli 09, 2006

Mission: Slimpossible ...

Inspirerad av andra bloggares projektarbeten med att försöka efterlikna bedagade actionhjältar - och skrämd av bilder som den nedan - har jag bestämt mig för att försöka tappa några kilon. Jag har ingen särskild taktik i tankarna, utan jag ska bara göra mitt bästa för att dränera kroppen på oönskat ister. Min nuvarande vikt är 88,5 kilogram men vi får väl se om det inte ska kunna gå att ändra på det framöver.

Strandad val?

Klassiker som spårar ur ...

Efter att ha sett Buster Keatons "The General" från 1927 kan jag konstatera två saker: Det går att göra fantastiska stunts och effekter utan datorer. Det är knappast en av de 250 bästa filmer som gjorts.

Filmen utspelar sig under amerikanska inbördeskriget där Keaton jagar sitt lok (och flickvän) som stulits av nordstatarna. Eftersom det är hela handlingen måste man som tittare vara beredd på en timmes lokfärd där Keaton får visa upp sina akrobatiska färdigheter. Det är förvisso imponerande, men efter ett tag blir det tämligen tjatigt, särskilt som andra halvan av filmen egentligen bara är en upprepning av den första. Betyget blir därför bara en etta (1).

lördag, juli 08, 2006

Nu blir det gissa av ...


Vilken av dessa herrar ska bort, och varför? Det har inte med hudfärg eller nationalitet att göra.

Recenserat ...

Här levererar jag några snabba ord (kan ord vara snabba?) om filmer som jag nyligen har sett.

"Me and You and Everyone We Know" (0): Drama/komedi om ensamhet som gjordes mycket bättre när den kallades "The Royal Tenenbaums". Den senare utgav sig aldrig för att vara "på riktigt" och kunde därför komma undan med konstlad dialog och udda rollfigurer. "Me and You ..." gör det inte.

"The Mothman Prophecies" (2): Sci-fi-aktigt drama där Richard Gere spelar en reporter som jagar siande malmänniskor (typ). Inte helt oäven och ganska spännade men eftersom den är baserad på verkliga händelser (jo, säkert) blir följden att det inte går att få något vettigt slut på det hela, vilket sänker betyget.

"Princess Mononoke" (1): Animerad film av Hayao Miyazaki som handlar om kampen mellan naturen och människan (tror jag). Detta var den dubbade versionen men det var inte helt lätt att hänga med i svängarna bland alla djurgudar, demoner, skogsandar, industrialister och spetälska gevärstillverkare. Filmen är snygg men innehållet räcker bara i ungefär 45 minuter - tyvärr håller filmen på i nästan en och en halv timme till ...

Lika som bär: Miranda July, Indrid Cold och trädandar.

tisdag, juli 04, 2006

More, more power ...

# 1

# 2

Ughhh ...

[1]

[2]

måndag, juli 03, 2006

Ta två till kvällen ...

Klara, färdiga, gå!


-- 1 --


-- 2 --

Will the fun never end ...?

Tydligen inte.

söndag, juli 02, 2006

Tja ...

Den här då?

Damn, you're fast ...

Ni är ju för bra. Jag måste börja göra svårare bilder ...

Ett

Två

Nu med mer filmgåtor för pengarna ...

(1)

(2)

lördag, juli 01, 2006

Jexxon 3 - England 1 ...

Gnugga geniknölarna, här kommer mer:

Ettan kom ...

... tvåan kommer så småningom.

För god för att kolsyra ...

Succen fortsätter, trots ett (i skrivande stund) fortsatt misslyckande att dechiffrera en av nedanstående bilder. Nåväl, den som väntar på någonting gott ...


Ettan.


Tvåan. Och nej, det är inte "Ghost".